Tyvärr är det lite brådis, så hellre fort än perfekt!
Snacka er samman i chatten till höger om det blir redigeringskrig. Och stort tack för hjälpen. Vill du ha cred (och det vill du väl) så lägg in ditt namn/twitterid/url här under
TODO
- den engelska texten som helhet kan behöva ett öga till
- ange här om du kollat igenom den
- mansaxel har läst och kollat engelskan.
- ohlson har gjort några småjusteringar av engelskan
- @selig är klar med tyskan men vill ha en kompisläsning/redigering (sist i paddan, en hel text)
- ange här om du kollat igenom den
- ohlson: "huge profit in" ang yr.no leder tankarna till ekonomisk vinning, det gör inte den svenska texten. Man skulle kunna tänka sig en skrivning i stil med "benefits greatly from"
- - begin - - -
== ingress
There is a possibility that there is truth in what SVT Head Hamilton says, that "no other media company" had a disagreeing view on how SVT handled the sale of transmission rights from the crown princess' wedding. But I have. And I am footing the bill by way of the compulsory radio and TV fee. It is high time to share all the works produced by our public service media companies under an open license. It is time for public service to live up to its name - to extend a service to the public. And to do that in a contemporary way.
On Saturday June 19 - 2010, Her Royal Highness, Crown Princess Victoria got married. Regardless of people's opinions on monarchy or the PR value of such an event, the interest was enormous, an estimated 700 foreign reporters were on site, and Germany among other countries broadcasted live from the ceremony.
Swedish Public Service Television (SVT) had exclusive rights on the wedding coverage (host media), no harm in that.The Royal Court decides and it is reasonable to give the assignment to the national network. It prevents commercial interests to restrict the public's access to the wedding. Yet, this is exactly what happened. There has been an ongoing battle between SVT and Reuters since a week prior to the wedding. The interesting thing isn't who's right or wrong in the argument. What is interesting is the conditions that should to apply to our common heritage.
In a parallel world, besides SVT and Reuters, there's a whole different development taking place. It's about the insight in what free and shared culture means to society. For democracy as well as the commercial opportunities it creates. The Swedish newspaper Svenska Dagbladet (SvD) has earlier reported about the Norwegian equivalent of the SMHI making a huge profit in releasing its weather data, and in many parts of the world the access to open data is high up on the political agenda. The same development is seen in the creative communities.
Creative Commons is such a community. It was founded 2001 by Lawrence Lessig, an American Law Professor with a merit list thicker than the Greek national debt. The aim is to offer an alternative to the narrow framework of the traditional copyright. In a simple and legible language, a number of licences are defined which let the creator decide in what way his/her work is to be used and by whom. I have, for example, CC-BY on everything I create.
That means that all my texts, lyrics, pictures and films are free for anyone to republish, modify and even make money from. All I want in return is to be listed as the creator, that credit is given to me. In total, the number of listed creations with this license has risen to an estimated 180 million 2008, and since then the growth has been enormous. Today at Flickr, there are over 150,000 pictures of Stockholm with an open license. More and more memorial institutions world wide are using Creative Commons.
Most people agree that the concept of free culture is a nice idea, but just as many within the media business are concerned about revenue. Within the open licensing movements solutions to these problems have been defined; understandably there are still some worries when you are dependant on selling rights for food. The point is that these problems do not apply to SVT. Sales of rights are less than 2 percent of the total income for the Swedish public service.
SVT is a professional company and produces world class television. There is no doubt that such an organisation costs money and that they need their revenue. They get that revenue through the Swedish tv-fee, [TV-avgiften], that despite its name is shared with SR, The Swedish Radio, and UR, Swedish Educational Broadcasting Company. The lion's share of it (3.7 billion SEK 2009) however goes to SVT. A figure difficult to put in context, but it is said to be about twice the turnover of the commercial tv network TV4, including its niche channels. It should be clear to everyone that SVT hardly is in lack of money.
Therefore I regard it self-evident that SVT should stop arguing about pocket-change for selling material that has already been paid for, by us. Rather, everything produced by public service should be released under the most liberal Creative Commons license. Let everyone, both consumers and companies embed, remix and redistribute the productions. This will improve distribution penetration, enhance creativity and create an engagement that thoroughly will make public service into a public concern.
A modernized attitude and an open license will ensure that we democratically and economically get the most out of the license fee that we Swedes pay every month. If the managers of our public service companies don't open up the licensing, our politicians should do it for them. Who should I vote for in the upcoming Swedish election this autumn to make this happen?
--tyska--
Es ist durchaus denkbar, dass die Chefin des staatlichen schwedischen Fernsehens (SVT), Eva Hamilton, Recht darin hat, dass "keine anderen Medienhäuser" sich daran störten, wie SVT den Verkauf der Sendungsrechte der Hochzeit der schwedischen Kronprinzessin hantierte. Ich störe mich aber daran. Und es sind meine Rundfunkgebühren, die das Ganze bezahlen. Jetzt ist es allerhöchste Zeit, dass wir eine offen Lizenz für alle gemeinschaftlich finanzierten Medienproduktionen schaffen. Es wird Zeit, dass Public Service, also die Öffentlich-Rechtlichen, ihrem Namen gerecht werden und wirklich gemeinnützig und modern werden.
Am Samstag, den 19. Juni 2010 heiratete die schwedische Kronprinzessin Victoria. Ungeachtet persönlicher Ansichten über die Monarchie oder dem Reklamewert des Ereignisses, war das Interesse natürlich gross. Nicht nur in Schweden: nach Einschätzungen waren cirka siebenhundert ausländische Journalisten vor Ort und u.a. in Deutschland sendete man die Zeremonie ungekürzt.
SVT hatte Einsamrechte, die Hochzeit im Fernsehen zu bewachen (host media) und daran ist an sich nichts falsch. Der Hof bestimmt - und dass der einheimische staatliche Fernsehsender den Auftrag dieser Dignität erhält ist angemessen - u.a. weil kommerzielle Interessen nicht die Möglichkeiten beschränken dürfen, der Hochzeit zu folgen. Dies war doch genau, was passierte. Ein heftiger Streit zwischen SVT und vor allem Reuters hat eine Woche vor der Hochzeit angefangen und ist immernoch nicht beigelegt. Das Interessante ist doch nicht, wer in dieser Diskussion Recht oder Unrecht hat. Das Interessante ist nicht die Haarspalterei zwischen Recht an Neuigkeiten und Recht zum Archivieren. Das Interessante ist stattdessen, welche Regeln für unser gemeinsames Kulturerbe gelten sollen.
In einer parallellen Welt, abseits von SVT und Reuters, werden wir nämlich Zeuge einer ganz anderen Entwicklung. Diese handelt om das Verständnis, welche Wirkung die freie und geteilte Kultur auf unsere Gesellschaft hat; für die Demokratie, aber auch für die kommerziellen Möglichkeiten, die geschaffen werden. SvD [eine der grössten schwedischen Tageszeitungen, Red.] hat darüber berichtet, wie der norwegische Wetterdienst grosse Vorteile dadurch erreicht, seine Wetterdaten freizugeben. Weltweit steht der offene Zugang zu Daten hoch auf der politischen Tagesordnung. Die gleiche Entwicklung etabliert sich immer mehr auch in den Kreisen der Kulturschaffenden.
Creative Commons ist eine solche Bewegung. Sie wurde 2001 von Lawrence Lessig gegründet, einem amerikanischen Juraprofessor mit einem Lebenslauf ohne Ende. Das Ziel ist es, eine Alternative zu den engen Grenzen des traditionellen Urheberrechts anzubieten. Mit einfachen Worten werden Lizensen definiert, die dem Urheber die Möglichkeit bieten, auf welche Weise sein Werk genutzt werden darf. Ich verwende beispielsweise CC-BY für alles was ich erstelle. Das bedeutet, dass alle meine Texte, Bilder und Filme frei von jedermann weiterpubliziert, verändert und sogar verkauft werden dürfen. Das Einzige was ich im Gegenzug verlange, ist dass ich als Urheber angegeben werde. Alles in allem schätzte man im Jahr 2008 dass es gut 180 Millionen Werke mit der gleichen Lizens gibt. Seitdem war der Zuwachs enorm. Heute gibt es auf dem Bilddienst FlickR über 150 000 fantastische Bilder von Stockholm mit einer offenen Lizens. Immer mehr Gedächtnisstellen verwenden weltweit Creative Commons.
Die meisten stimmen wohl ein, dass frei zugängliche Kultur ein schöner Gedanke ist, aber genauso viele in der Branche beunruhigen sich über die Einkommen. Innerhalb der Bewegung für Offenheit hat man zwar auch Lösungen für dieses Problem, aber ich verstehe die Unsicherheit, bei Personen die davon leben, Verwendungsrechte zu verkaufen. Das ist doch nichts was SVT berührt. Der Verkauf von Sendungsrechten beläuft sich auf weniger als zwei Prozent der totalen Einnahmen des schwedischen öffentlich-rechtlichen Rundfunks.
Das schwedische Fernsehen ist professionell und produziert Fernsehen in Weltklasse. Zweifelsohne kostet eine solche Organisation und braucht Einnahmen. Diese erhält man über Rundfunkgebühren. 3,7 Milliarden schwedische Kronen [ca 388 Millionen Euro, Red.] erhielt SVT auf diese Weise im Jahr 2009. Diese Summe ist schwer begreifbar, aber man kan davon ausgehen dass sie ungefähr dem Doppelten des Umsatzes von TV4, dem zweitgrössten schwedischen Fernsehsender, entspricht, die Spezialkanale des Senders einberechnet.
Es steht wohl ausser Zweifel, dass es SVT nicht am Gelde fehlt.
Dafür denke ich, dass es selbstverständlich sein sollte, dass SVT aufhören muss, um Kleingeld zu streiten, in der Absicht, Material zu verkaufen, dass wir bereits bezahlt haben. Anstattdessen sollte alles was von den öffentlich-rechtlichen produziert wird mit der offensten Form der Creative Commons-Lizens freigegeben werden. Erlaube allen - sowohl Privatpersonen als auch anderen Medienhäusern - die Produktionen einzubetten, zu bearbeiten und weiterzuverbreiten. Das dient der Verbreitung, das dient der Kreativität und das schafft ein Engagement, welches die öffentlich-rechtlichen wirklich zu einer öffentlichen Angelegenheit machen würde.
Eine modernere Einstellung und eine offene Lizens stellen sicher, dass wir sowohl demokratisch als auch wirtschaftlich das Meiste aus der Rundfunkgebühr erhalten, die wir jeden Monat bezahlen. Wenn die Chefs unserer öffentlich-rechtlichen Rundfunkanstalten diesen Entschluss nicht selber fassen, müssen unsere Politiker sie halt zwingen. Wem soll ich in den nächsten Wahlen meine Stimme geben um die Sache in die richtige Richtung zu bewegen?
- - svenskt original
Det är möjligt att det är som SVT-chefen Eva Hamilton säger, att ”inga andra mediebolag” hade synpunkter på hur SVT hanterade försäljningen av sändningen från kronprinsessans bröllop. Men det har jag. Och det är min tv-avgift som betalar kalaset. Nu är det hög tid att vi ser en öppen licens på allt material som produceras av våra gemensamfinansierade mediebolag. Det är dags att public service lever upp till sitt namn och verkligen blir allmännyttigt och i tiden.
Lördagen den 19 juni 2010 gifte sig Kronprinsessan Victoria. Oavsett vad man anser om monarkin eller PR-värdet av evenemanget så var givetvis intresset stort. Inte bara från svenskt håll, enligt uppskattningar var cirka 700 utländska journalister på plats och bland annat Tyskland direktsände ceremonin i sin helhet.
SVT hade ensamrätt på att bevaka bröllopet för TV (host media ) och det är inget ont i det. Hovet bestämmer, och det är rimligt att det nationella TV-bolaget får ett uppdrag av det här slaget - bland annat för att kommersiella hänsyn inte ska begränsa möjligheten att följa bröllopet. Ändå var det precis det som hände. Striden mellan SVT och i första hand Reuters har rasat sedan veckan innan bröllopet och pågår fortfarande. Men det intressanta är inte vem som har rätt eller fel i den diskussionen. Det intressanta är inte hårklyverier och skillnader mellan nyhetsrätt och arkivrätt. Det intressanta är istället vilka villkor som ska gälla för vårt gemensamma kulturarv.
I en parallell värld, vid sidan om SVT och Reuters, sker det nämligen en helt annan utveckling. Den handlar om insikten om vad fri och delad kultur betyder för samhället. För demokratin, men också för de kommersiella möjligheter det skapar. SvD har tidigare rapporterat om hur norska motsvarigheten till SMHI vinner stort på att släppa sitt väderdata fritt, och på många håll i världen står tillgången till öppen data högt på den politiska agendan. Samma utveckling syns allt mer i de skapande kretsarna.
Creative Commons är en sådan rörelse. Den grundades 2001 av Lawrence Lessig, amerikansk juridikprofessor med en meritlista lång som ett ösregn. Syftet är att erbjuda ett alternativ till den traditionella upphovsrättens smala ramar. Med ett enkelt och begripligt språk definieras licenser som låter upphovsmannen ange hur hans verk får användas. Jag har till exempel angett CC-BY på allt jag skapar. Det betyder att alla mina texter, bilder och filmer är fria för vem som helst att återpublicera, modifiera och till och med tjäna pengar på. Det enda jag begär i gengäld är att jag anges som upphovsman. Att jag får cred. Totalt uppskattades antalet verk med samma licens till drygt 180 miljoner, redan 2008. Sedan dess har ökningen varit enorm. Idag, på bildtjänsten Flickr, finns det över 150.000 fantastiska bilder av Stockholm med öppen licens. Allt fler minnesinstitutioner över hela världen använder Creative Commons.
De flesta kan skriva under på att det är en vacker tanke med fritt tillgänglig kultur, men lika många som jobbar i branschen bekymrar sig för intäkterna. Inom öppenhetsrörelsen har man visserligen lösningar på det problemet också, men jag förstår att det finns en oro i de fall man är beroende av att sälja rättigheter för att få bröd på bordet. Poängen är att den problematiken inte alls berör SVT. Försäljning av rättigheter utgör mindre än 2 procent av de totala intäkterna för vår svenska public service.
Sveriges Television är professionella och producerar TV av världsklass. Det är inget tvivel om att en sådan organisation kostar och behöver intäkter. De intäkterna får man via TV-avgiften, som namnet till trots delas även med radion och några ytterligare bolag. Merparten, 3,7 miljarder 2009, tillföll dock SVT. Siffran är svår att sätta i perspektiv men brukar sägas vara ungefär dubbelt så mycket som TV4, inklusive sina nischkanaler, omsätter. Det borde stå klart bortom varje rimligt tvivel att SVT inte saknar pengar.
Därför ser jag det som självklart att SVT slutar schackra med småpengar för att sälja vidare material som vi redan betalt för. Istället bör allt som produceras av public service släppas fritt under den öppnaste formen av Creative Commons-licens. Låt alla - både privatpersoner och andra medieaktörer - bädda in, remixa och distribuera vidare produktionerna. Det gynnar spridningen, det gynnar kreativiteten och det skapar ett engagemang som på allvar gör public service till en publik angelägenhet.
En moderniserad attityd och en öppen licens säkerställer att vi både demokratiskt och ekonomiskt får största möjliga utdelning av den tv-avgift vi betalar varje månad. Om inte cheferna för våra public service-bolag fattar det här beslutet själv, så får väl våra politiker tvinga dem. Vem ska jag rösta på i höst för knuffa utvecklingen i rätt riktning?
Home
