PiratePad
Full screen

Server Notice:

hide

Public Pad Latest text of pad kulturskaparna Saved Nov 1, 2010

 
     
Om "paddan"
Så här bygger vi på nätet, tillsammans och i realtid. Vad som helst här kan ändras, tas bort, skivas till, i en process som inte nödvändigtvis måste leda till en slutprodukt som det råder konsensus kring. Från processen tar var och en vad de behöver och har lärt sig. Min förhoppning är att dokumentet under processen i allt lägre grad blir mitt, och i allt högre grad blir vårt. 
 
Att denna "padda" administreras av Piratpartiet är inte en provokation, utan en tillfällighet. Jag som har startat paddan har inga kopplingar till PP och stöder dem inte som väljare heller - så vi behöver inte hänga upp oss på detta. Pad-verktyget finns i många olika varianter, men Piratpartets är den av alla jag har testat som fungerar mest stabilt och i flest miljöer (operativsystem, browsrar, brandväggar etc). Därför bygger jag ofta här.
 
***
 
Syfte
Jag vill öppna upp en diskussion med kulturskapare som inte är så konfrontatorisk. De som kallar sig kulturskapare, som lever på sitt skapande inom det system som jag och en del andra kritiserar, är viktiga allierade i kampen mot det som jag uppfattar som det verkliga problemet: Stora kolosser till mediebolag av olika sorter, som fördyrar och försvårar spridandet av kultur och är villiga att göra stora inskränkningar i grundläggande mänskliga rättigheter för att försvara sin affärsmodell - och bistås i detta av våra politiker.
 
Kulturskaparnas interna debatt och fildelarnas interna debatt har utvecklats i isolation från varandra under så lång tid att det känns nästan hopplöst att hitta en utgångspunkt för en konstruktiv dialog. Kanske krävs det att båda läger tänker lite nytt. Jag tror att det finns en möjlighet att mötas om man beskriver upphovsrätt på ett inte särskilt utforskat sätt.
 
***
 
En tredelad upphovsrätt
Det finns en gammal idé, som också är central i lagstiftningen på området, att upphovsrätten har en ekonomisk och en ideell sida: Man har rätt att få del av de pengar som ens verk genererar (den ekonomiska upphovsrätten) och man har rätt dels att få sitt upphovsmannaskap erkänt och dels att inte behöva få figurera med sitt verk i "kränkande" sammanhang (den ideella rätten). (Se http://www.piratpartiet.se/politik/upphovsratt/ och http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,38438&_dad=portal&_schema=PORTAL för två exempel på att denna tudelning är en allmän uppfattning, från vardera "sida" av debatten.)
 
Problemet när upphovsrätten ifrågasätts är att någon sällan (finns det ens exempel?) faktiskt ifrågasätter rätten att få del av de pengar som upphovsmannens skapelse genererar. Inte heller skulle särskilt många (om någon) vilja förneka upphovsmannen rätten att stå som upphovsman till ett verk eller tvinga denne att belastas med kränkande associationer.
 
Dessa båda rättigheter knyts dock i praktiken ihop av en relativt osynliggjord delrättighet: Den exklusiva spridningsrätten. Där finns knuten. Genom att inte särskilja och därmed begreppsliggöra denna spridningsrätt när vi talar om upphovsrätt så uppstår problem som framstår som olösliga. Jag tror alltså att vi måste börja diskutera upphovsrätten som tredelad, för att vi ska kunna komma framåt i frågan. 
 
Den exklusiva spridningsrätten uppfattas ofta som en naturlig del av såväl den ekonomiska som den ideella sidan av upphovsrätt, eller möjligen som en naturlig konsekvens av dem var för sig. Att ha exklusiv spridningsrätt, en fullständig kontroll över varje kopia eller uppförande av ett verk, hänger dock inte logiskt ihop med kontrollen över vare sig kommersiella eller andra mer dubiösa syften. Det går naturligtvis utmärkt att kopiera, konsumera eller uppföra ett verk utan att tjäna ett öre på det*, eller försöka kränga ett budskap genom det. Därför bör spridningsrätten förstås som egenvärdig del av den nuvarande upphovsrätten.
 
Vi får nu en mycket precisare problemformulering som kan hjälpa oss vidare.
 
  • Vad allting egentligen handlar om är spridande och användade av kultur i syften som vare sig är kommersiella eller kränkande. 
  • Rätten att tjäna pengar på sitt skapande, liksom rätten att få rimlig andel av eventuella pengar som andra tjänar på det man har skapat, är inte ifrågasatt; däremot försvinner med nödvändighet vissa metoder att tjäna pengar på skapande, om den exklusiva spridningsrätten försvinner.
  • Inte heller ifrågasätts möjligheten att som upphovsman agera när ens verk används för att propagera syften som man inte sympatiserar med, eller om någon annan tar åt sig äran av att ha skapat ett verk.
 
*Här kan man ställa sig frågan om gatutrubaduren och coverbandet som uppför någon annans verk är ett problem, om dessa tar betalt för sitt framförande eller för framförandet av ett verk och så vidare. Det är alls inte oviktigt, men det handlar ju faktiskt om gränsdragningar för den där ekonomiska delen av upphovsrätten, inte för spridningsrätten.
 
Vad är problemet med den exklusiva spridningsrätten?
Så länge en kopia kostar pengar att framställa och distribuera - så länge det tekniskt handlar om exemplarframställning - så finns ett verkligt behov av att någon bygger upp effektiva system för reproduktion och distribution. Detta är en del av kulturvärlden som går utöver själva skapandet och som inte nödvändigtvis sköts av kulturskaparna själva. Här har det alltså funnits utrymme för en affärsmodell som givit rätt många människor arbete och genererat mycket inkomster.
 
Men den digitala lagringstekniken och internet som ständigt tillgänglig och omedelbar distributionskanal har förändrat grundförutsättningarna för kultur som kan distribueras digitalt. Ingen måste längre framställa exemplar av sådana verk och distribuera dem. Ingen. Själva tillgängliggörandet av exemplarkopior är inte längre en tjänst som det går att bygga en affärsmodell på - om det inte vore så att statens våldsmonopol garanterade en exklusiv spridningsrätt till innehavaren av upphovsrätten.
 
Hela poängen hänger och dallrar här i luften. Fildelningstekniken innebär de facto att den exklusiva spridningsrätten enbart finns definierad i lag, och saknar all förankring i faktiska materiella förutsättningar.Det finns faktiskt spridning som sker utanför internet!
 
Här kan vi uppehålla oss vid det här teknikskiftet lite. Före 1999 (eller något sådant) var kontrakt med exempelvis ett skivbolag en möjlighet, till och med en nödvändighet för att nå ut med sin musik till en större publik. Det var skivbolagen som hade resurser att i större skala framställa exemplarkopior och distribuera dem. Den enskilde musikskaparen kunde med få undantag inte göra det själv. Skivkontraktet var ett ömsesidigt utbyte, som dessutom gynnade musikkonsumenten.
 
(Det kan noteras att den ekonomiska upphovsrätten, i ett hypotetiskt scenario utan exklusiv spridningsrätt, hade räckt även för att upprätthålla detta system. När det är förhållandevis kostsamt att producera exemplarkopior och distribuera dem så finns inget incitament att sprida kultur om man inte får tjäna pengar på det. Och så fort pengar tjänas så ska upphovsmannen kunna kontrollera det.)
 
Men i samma ögonblick som musik kan lagras digitalt och ett blixtsnabbt distributionsnät är tillgängligt för alla så försvinner denna poäng med skivbolagen. De behövs inte längre som mellanhänder för musik, och hela systemet - även upphovsrätten i sig - perverteras. Från att ha varit en nödvändighet för att sprida kultur, börjar skivbolagen stötta sig på upphovsrätten för att begränsa spridningen av kultur.
 
All kultur som inte kan spridas digitalt påverkas inte heller om spridningsrätten skulle upphöra.Jo eftersom spridning sker utanför internet. Unika verk, som målningar och skultpurer till exempel, kan inte mångfaldigas utan bara överlåtas genom byte, försäljning eller som gåva, precis som vilket annat materiellt ting som helst.Det finns konstnärer som arbetar med grafiska upplagor, även skulpturer/objekt görs inte så sällan i upplagor, fotografier m.m.(Borde inte sådana verk regleras av egen lagstiftning och inte klumpas ihop med sådana verk som kan reproduceras digitalt?) Äganderätt till materiella ting reglerar detta, inte upphovsrätt. Det immateriella i målningar, skulpturer etc är naturligtvis ändå skyddat av upphovsrätten. Något sådant som teaterbranschen påverkas inte heller. Så fort något teatersällskap vill sätta upp en pjäs, så har upphovsmannen till manuset den ekonomiska upphovsrätten att få betalt för det - om inte uppsättningen är helt och hållet ideell. Exemplarkopieförsäljning av manus är i princip det enda området som ett slopande av spridningsrätt skulle ha bäring på. 
 
I fråga om kultur som inte kan mångfaldigas är ekonomisk upphovsrätt och spridningsrätt latent, den ligger så att säga och väntar på att en teknik ska uppfinnas som kan mångfaldiga sådana verk. Förfalskningar, avfotograferingar (eller avmålningar av foton: Christer Petersson-exemplet[1. http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/anmald-tavla-kan-fallas-1.527125 2. http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/christer-pettersson-malning-utreds-inte-1.545662]) regleras av den ideella upphovsrätten, bedrägerilagstiftning och liknande.
 
>Här blir det lite diskussion ett tag...Det kan uppfattas som något förvirrande för utomstående och sentillkomna men det kommer så småningom att skrivas om och skrivas in på något sätt. :)
 
Och likväl: den exklusiva spridningsrätten har en motsvarighet i den "icke-digitala" världen som man inte får glömma bort. Jo, men frågan är om inte den ekonomiska delen av upphovsrätten räcker i de fallen. Jag ska dock inte säga helt säkert, för det kan nog finnas exempel som jag inte har begrundat. Min aning är dock att den exklusiva spridningsrätten blir avgörande först när det är nästintill "effortless" att göra och distribuera en kopia av något verk. Det är som att det finns en kritisk punkt då den exklusiva spridningsrätten går från att ligga dold i vissa formuleringar av de båda andra delrätterna till att bli en aktiv rätt i sig (utan att något formuleras om), något som kan åberopas särskilt.
 
Direkt svar på fråga: Jag ser alltså inte att vi behöver en särskild lagstiftning för digitalt reproducerbara och internet-distribuerade verk.
 
Jag är verkligen inte lika säker! Så fort du skriver kontrakt med en distributör, oavsett om det gäller spridning på internet eller som fysiska verk, kommer (som jag förstått det) den exklusiva spridningsrätten att gälla om man inte kommer överens om något annat. Sant! Så är det idag. Därför måste man antingen göra en bred konsekvensanalys eller fråga sig om särlagstiftning skall gälla för spridning på internet (eller digital spridning i övrigt). Jag hävdar i princip (som juridisk lekman) att den exklusiva spridningsrätten blir en aktiv rätt som kan åberopas särskilt så fort verket är skapat (alternativt finns på en marknad). Anledningen är enkel: spridningsrätten måste förstås som en del av en möjligt ekonomisk transaktion mellan upphovsman och agent. Hur skall den annars förstås? Som skild från den ekonomiska transaktionen. Alltså du kan ju avtala med en distributör att få betalt per distribuerad kopia. Men du kan lika gärna avtala att få en klumpsumma, få månadslön eller årslön eller något annat. I praxis handlar det idag ofta om en kombination, men det finns egentligen ingenting som säger att man nödvändigtvis ska ha betalt per exemplar som distribueras. Det vill säga det finns en exklusiv spridningsrätt som ofta kombineras med ekonomisk upphovsrätt på olika sätt i specifika situationer - men de är alltjämt olika saker. Den exklusiva spridningsrätten ska inte förstås "som en del av en möjlig ekonomisk transaktion mellan upphovsman och agent". Att särskilja detta är viktigt för att vi ska kunna precisera exakt vad det är vi anser är problematiskt med upphovsrätten, och vad som faktiskt inte är problematiskt.
 
Spridningsrätten är skild från den ekonomiska per se, det kan jag nog hålla med om, men den kan ändå vara, och är, en del av köpslåendet mellan distributör och kreatör, och blir på så sätt en del av den ekonomiska uppgörelsen. Exempel: distributören ger kreatören ett bättre pris per sålt exemplar om denne samtidigt får den exklusiva spridningsrätten, vilket jag föreställer mig är vanligt inom förlagsvärlden. Om man använder spridningsrätt som en vara (vilket det ju faktiskt blir) är förstås avhängigt av tillgången på kreatörer. De stora förlagen kan med andra ord diktera villkoren. Med andra ord: Hur vi än vrider och vänder på frågan om upphovsrätt så är det just den exklusiva spridningsrätten som är i centrum av problemen... Från såväl kulturskaparens som kulturkonsumentens perspektiv. Frågan är om den är ett nödvändigt ont, om den motiveras av något också. Man skulle dels kunna hävda att den exklusiva spridningsrätten är motiverad som ett skydd mot den personliga integriteten och dels att den har en praktisk funktion i det att den, som vara, underlättar transaktioner mellan kreatör och distributör.
 
<
 
Förslag på nomenklatur istället för [icke-]exklusiv spridningsrätt är kopieringsförbud. Det ordet säger mera vad det handlar om, och är mycket lättare att förstå för lekmän. Är inte säker på att det täcker in det som jag talar om. I många fall skulle det vara mer rätt att prata om distribution snarare än kopiering. Speciellt eftersom initiativtagaren till paddan tidigare hävdar att det inte krävs särlagstiftning för internet. Ett icke-exklusivt förbud blir också en väldigt märklig formulering (vad skulle det egentligen betyda?). I så fall måste man ersätta icke-exklusiv spridningsrätt med kopieringsfrihet men inte ens det är helt korrekt. Kopieringsrätt? Typ. Ordvalet rätt versus förbud är också ideologiskt färgat. Kan vi inte komma överens om en neutral formulering så får jag väll ge med mig att vi kör på förbud ett tag :-) det här börjar likna diplomati på hög nivå :D Angående distribution vs kopiering så är det samma sak på internet. Så ett alternativ till kopieringsförbud är distributionsförbud. Fast ordet "distribution" har en användning som betyder förflyttning, som i logistik, inte duplicering, därför ligger det inte rätt i mun. Här måste jag, med risk för att återigen duplicera samtalet, hänvisa till min och "macs" tidigare diskussion (para 51-55) som handlade om huruvida det krävs särlagstiftning för internet för att genomföra hans förslag, vilket han hävdar inte behövs. Distribution blir då ett bättre ord därför att det kan användas både för fysiska objekt (tavlor, skulpturer mm) och digitala dito.
 
Är det verkligen motiverat att använda våld för att en affärsmodell byggd på exklusiv spridningsrätt ska fortleva, när alla andra möjligheter att tjäna pengar på ett enskilt verk, liksom att använda det i andra syften, fortfarande kan kontrolleras av upphovsmannen?
 
Denna fråga är en lämplig utgångspunkt för diskussionen, tror jag. Vi måste ju komma ihåg att de flesta  - förutom de medieföretag och andra agenter som lever på att spridningen kan kontrolleras - har ett intresse av att kultur sprids så mycket som möjligt och är så tillgänglig som möjligt. Från att ha varit ett sätt att kunna föra ut och tillgängliggöra sitt skapande för en publik, har agenterna och den exklusiva spridningsrätt de bygger sin verksamhet på blivit något som direkt begränsar tillgängligheten, men också upphovsmannens kontroll över sitt eget verk.
 
>Lång diskussion igen! 
 
Här gäller det hålla i minnet att en del av diskussionen om upphovsrätt också är beroende av frågan om agenternas förmåga att hålla nere priset på kulturprodukter på grund av obalans i tillgång och efterfrågan. Kulturbranschens ekonomiska pyramid är ytterst spetsig. Absolut!
 
Man bör också komma ihåg att det finns kreatörer som, av olika orsaker, inte är intresserade av en vid spridning av sina verk (JD Salinger och Frank Miller är två bra exempel) om de på något sätt blir "korrupta" på vägen (vilken grad av korruption som respektive upphovsman kan tillåta är i högsta grad individuellt). Frank Millers motstånd mot DC Comics är f.ö. ett bra exempel på hur snett det kan gå när en kreatör skriver på ett kontrakt som hen senare ångrar djupt. Definitivt!
 
Här slår mig en verklig invändning: Är det något att ta hänsyn till att upphovsmän kan vilja begränsa spridandet av sina verk, även det icke-kommersiella användandet av dem? För vems skull inför man en sådan begränsning och är det värt priset? Jag kan personligen tycka att alla önskemål som människor - däribland upphovsmän - har inte måste uppfyllas av ett våldsmonopol.(?).. Kan man inte visa på ett allmänintresse för en sådan vilja att begränsa spridningen av kulturuttryck, så ska inte staten rycka ut för att möjliggöra begränsningen.
Upphovsrätten står alltid mot allmänt samhälligt intresse, t.ex. fotokopiering i skolan, genom generell avtalslicens. Den enskilde upphovsmannen kan inte sätta sig mot.
 
Jag tror att det här avsnittet bör lyftas fram i en kritisk diskussion om upphovsrätten. Fokus i diskussionen ligger inte sällan på den ekonomiska upphovsrätten (hur skall kulturskapare få betalt) samtidigt som frågan om den personliga integriteten tenderar att hamna i skymundan. För många kulturskapare är produkten en del av personen, det vill säga att skapandet är så integrerat med identiteten att det är svårt att skilja person från verk. Det finns t.ex. hur många exempel som helst på konstnärer som vägrar att sälja sina verk (trots efterfrågan). Inom konsten pratar man ibland om likställandet mellan konst och liv som signifikant för en del konstnärskap. Här hjälper det inte att man delar upp upphovsrätten i flera delar. 
 
Det hjälper att precisera vad man talar om... men det löser inte problemet (vad är egentligen problemet? - som jag förstår det nu: Att kulturskapare/konstnärer uppfattar sig själva som så i grunden oskiljaktiga sina verk att det är otänkbart att lämna ifrån sig även den exklusiva spridningsrätten. Är det inte något sådant du är ute efter? Jo, i alla fall att ett sådant avhändande av rätten måste vara ett frivilligt val, inte för att tekniken omöjliggör ett upprätthållande av rätten. Här håller jag inte med. För att det ska vara en "rätt" måste den ha någon slags grund att stå på, den kan inte vara godtycklig som i "Vi har råkat få den här rätten och därför gäller den, sagt är sagt". 
 
Jag håller med om att rätten inte kan vara godtycklig.
 
Frågan är: Varför ska en upphovsman ha en exklusiv spridningsrätt till det immateriella hos de verk han eller hon producerar (det materiella är som sagt en fråga om ägande)? Det måste upphovsmännen argumentera för. Det gäller inte oemotsagt. I mina öron är det faktiskt lika bisarrt som att hävda att du per default inte får återberätta något jag har sagt utan att först inhämta mitt samtycke. Jag kan inhämta ditt löfte att inte vidarebefodra det, men det är i så fall något du ger mig - inte en rätt jag har. Förstår du vad jag menar? Vi kan ge upphovsmän en exklusiv spridningsrätt genom lag, men det är inte en moralisk rättighet som gäller per default. Den måste argumenteras för, och jag ser verkligen inga argument för varför jag som medborgare och förfogande över lagstiftningsmakten ska ge en sådan rätt.
Det finns en viss ihopblandning av information med upphovsrättsligt skyddade prestationer, det finns undantag från upphovsrätten bland annat ur informationsfrihetsperspektiv som tex. dagshändelse och kritisk - vetenskaplig skrift. Detta är intressant. Skulle ett undantag för kulturprodukter inte bli något liknande? D.v.s ett slags offentlighetsprincip för konst.Om jag förstår dig rätt, så visst gäller det kulturprodukter.Du kan alltid annonsera för ett event eller en utställning, det står fritt?
 
Jag tror att det inte finns ett entydligt svar på ditt resonemang ovan, det måste diskuteras utifrån specifika utgångspunkter, men jag kan urskilja två argumentationslinjer. För det första: den som har värden knutna till immateriella tilgångar skulle kunna argumentera för att sådana värden måste skyddas. För det andra: även om det inte finns värden knutna till en immateriell tillgång kan man hävda att integriteten måste skyddas (se också några stycken ned). 
 
För att ta ditt exempel: om du återberättar något som jag sagt till dig mot löfte om att inte sprida det vidare kan det innebära ett brott utifrån båda argumentationslinjerna ovan. Hur allvarligt sedan brottet betraktas som beror på informationens "värde". Här kan man ta en massa exempel. 
 
Jag håller dock med om att det faktum att tekniken omöjliggör upprätthållandet av en rätt inte i sig diskvalificerar rätten. Men det är å andra sidan alltid värt att reflektera över hur kraftiga motåtgärder som det är rimligt att sätta in för att försvara vilken moralisk rätt som helst - och hur väl underbyggd den än är. Och som sagt - jag ser inte hur exklusiv spridningsrätt för något immateriellt kan vara en absolut moralisk rättighet.
 
Jag är inte säker på att jag tror på absoluta moraliska rättigheter. Det finns överenskommelser som kan lagstiftas om även om lagen sedan töjs eller även om den i praxis inte övervakas. Men det som är det knepiga med ditt resonemang tycker jag i grunden är hur den exklusiva spridningsrätten i praxis skall kunna skiljas från den ekonomiska (avskiljandet från den ideella verkar i så fall lättare) eftersom ekonomiska värden kan vara knuten till den.
 
 
Upphovsrätt och integritet
 
Även om den ideella upphovsrätten borgar för att en konstnär associeras med sina verk kommer ett brott mot upphovsrätten att uppfattas som ett integritetsbrott. Då hjälper det inte att de som sprider verken utan upphovsmannens tillstånd gör det med respekt och kärlek. Detta är förstås en svår fråga att diskutera, som kanske inte ens har stöd i lagen, och kanske just därför är en fråga som blivit osynlig i debatten, speciellt när det gäller fildelningen. Hur skyddar man upphovsmannens personliga integritet och samtidigt internet-användarnas? Om inte den frågan kan besvaras på ett tillfredsställande sätt kommer debatten fortsättningsvis också att bli hetsig och konfrontatorisk (ett åskådliggörande exempel på hur man kan diskutera detta finns på http://www.ubu.com/resources/faq.html#6 )
 
De båda exemplen med Miller och Salinger kan med fördel studeras vidare. Jag tror dock att man med säkerhet kan hävda att det inte i första hand är staten som kommit till deras undsättning (utom i de fall då deras sak prövats i domstol). För att tydliggöra detta måste man också tydliggöra vilken funktion de olika agenterna har i spelet om ett verk. Ja! Hur funkar det för dig? Vilka agenter är centrala i din konstnärsgärning och på vilket sätt används upphovsrätt i spelet om dina verk?
 
Agenterna är väl I mitt fall ett antal från varandra fristående personer som gillar det jag gör och verkar för att jag skall få visa mina verk i olika sammanhang. Jag är med andra ord inte kontrakterad av en gallerist. Jag har däremot en distributör för mina tidiga videoverk. Jag har aldrig varit med om att upphovsrätten har blivit ifrågasatt. Tvärtom är reglerna ganska tydliga för hur ett verk visas, vilka bilder som kan användas fritt, av vem, och hur.
 
 
Etik eller estetik?
 
Ofta tror jag att fildelning etc målas upp som ett större hot för kulturskapare än det faktiskt är. Men därför tror jag också att ditt påpekande är viktigt, att konstnärer ser sig som metafysiskt bundna till sina verk. Det förklarar den från min horisont ofta hysteriska försvarsställningen som intas. Jag får större förståelse för den helt enkelt (även om jag tycker att den är byggd på en märklig estetik - men jag återkommer strax med mer om det...)
 
Jag skulle säga att det är mer etik än estetik. För mig är det viktigt att inte fastna i det ekonomiska, men det är lätt att man fokuserar på ekonomiska termer (som nätverket Kulturskaparna gjort) när man riktar sig till politiker.
 
Det finns intressanta paralleller att dra mellan dagens debatt och postmodernism-debatten i slutet på 80-talet. Det finns likheter mellan hur man i dag uttrycker sig om remix och sampling. Då hävdade vissa att det enskilt skapande geniet var dött och att inget konstverk var unikt, men konst i praktiken fortsatte trots detta att vara en i huvudsak individuell historia och enskilda konstverk försvann inte som produkt på en marknad. I dag förs den debatten upp på en politisk nivå och då gäller det att förstå vad som faktiskt görs och inte agera efter en idealbild hur det borde göras.
 
Jag tror att jag förstår. Och den här tredelningen av upphovsrätten hjälper till att sätta fingret på kärnfrågan - är det en treenighet, eller är det möjligt att göra sig av med någon del?
Jag skulle gärna vilja höra någon argumentera för att integriteten hos verk/upphovsman skadas av att någon tar del av verket utan att betala för det. 
 
Jag gillar när folk kommer och tittar på mina utställningar, och dom är oftast (men inte alltid) gratis att besöka. Däremot får inte besökarna ta med sig verken hem om jag inte uttryckligen har sagt att dom får det.
 
Det måste ligga något slags estetik bakom, och jag antar att inte alla konstnärer ställer sig bakom denna estetik. Vad menar du egentligen med estetik i sammanhanget? Estetik = Vad är konst, konstnärsskap, på vilka villkor blir det konst, vad är konstnärligt skapande, vad är ett konstverk etc
 
Frågan blir här omedelbart svårare att diskutera på ett sansat sätt, men samtidigt också mer akut: Varför ska en viss estetik (det är klockren estetik - etik blir det inte förrän vi verkligen har visat att verket och konstnären är samma...) skrivas in i lagstiftningen och understödjas av Statens våldsmonopol? För är inte det den oundvikliga konsekvensen? Här blir det svårare. Jag är nämligen inte säker på att det är just det som lagen gör. Vilken estetik skulle inte vara inskriven i lagstiftningen? Vilken är det? Den estetik som säger att verket är en del av konstnären - det är den estetiken som hävdar att en upphovsman på etiska gunder har en exklusiv spridningsrätt även för det immateriella i verken. Med en annan estetisk uppfattning är det inget problem att ta bort den exklusiva spridningsrätten.
 
För att själv besvara frågan, och igen, från ett lekmanna-perspektiv. Lagen förbjuder inte remix och sampling, den kräver bara att det nya verk som skapas har "verkshöjd". Definitionen av vad som är verkshöjd är ju på sätt och vis en estetisk fråga, där måste jag ge dig rätt. Men den definitionen kan alltid debatteras (som i fallet med Christer Petterson-målningen). Jag antar att den också är töjbar i takt med att kulturen förändras som så mycket annat på juridikens område.
 
Jag skulle vilja säga att i takt med internet-revolutionen har en annan estetik blivit mainstream, ffa i yngre generationer men öht bland de som lever en stor del av sin verkliga liv på nätet. Denna estetik är nog mycket densamma som diskuterades av intellektuella på 80-talet, en nietzscheansk estetik och en bataillesk. Jag ser också parallellerna.
 
Denna estetik värderar musikern lika högt som låtskrivaren, den ser remixen som en självständig konstform, den ser kvalitet som en direkt funktion av kvantitet eftersom inget nytt någonsin skapas ut intet - utan alltid genom att på ett dittills oprövat sätt koppla samman sådant som redan finns. Det är Överflödets och urskillningens estetik.
 
Detta avskaffar inte det individuella konstnärsskapet. Tvärtom blir allt fler individer uppvärderade som konstnärer, och allt fler uttryck uppvärderade till konst. Och det omsätts också i faktisk praktik på nätet. Överallt. Och det finns även afk i hela DIY-kulturen.
 
Jag kan inte annat än att hålla med dig om det fantastiska i det. Och det är inte bara i nätkulturkretsar utan en tendens i hela samhället. Fler vill hålla på med kultur. Fler vill diskutera kultur och politisera kultur. Jag ser det som något oerhört positivt. Och återigen - sampling har konstnärer alltid hållit på med. Jag skulle till och med vilja påstå att konst per definition är sampling - konst lånar alltid från, eller kommenterar, omvärlden.
 
(Jag tror att alla är överens om att denna utveckling är bra. Men det är ett faktum (håller du med?) att upphovsrätten har institutionaliserat ett visst skapande som mer skyddsvärt än annat - låtskrivande före famförande är ett nästan övertydligt exempel. Den har skapat en klyfta mellan de som kan generera pengar åt medieföretag (genom att handla med exklusiv spridningsrätt) och de som inte kan det. Den har byggt skarpa gränser mellan producenter och konsumenter. 
 
Jag skulle aldrig påstå att världen är perfekt. Det exempel du ger med musiker och låtskrivare är ett utmärkt exempel på det. Och jag tror att alla är medvetna om att upphovsrätten måste förnyas för att anpassas till rådande förhållanden. Det finns också en massa att göra när det gäller förhållandet mellan kreatörer och distributörer.
 
På nätet är sådana tendenser nästan helt utsuddade många gånger, och det beror inte minst på att spridningen av immateriell information är fri, att det är en i praktiken (om än inte i juridiken) förklarad frizon från exklusiv spridningsrätt. Det är liksom själva poängen med nätet, vad som driver det och gör det så fantastiskt kreativt och dynamiskt.)
 
Återigen. De bästa lösningarna är baserade på fria val. Att man sätter en CC eller PD licens på sitt arbete eller väljer att jobba i open-source projekt. Den som inte vill arbeta på det sättet borde ha möjligheten att inte göra det. 
 
Jag tror att detta är en verklig värdeförflyttning som nog kan göra den här frågan extra svår att komma vidare med. Men det är ändå bra att vi lyfter upp den och förstår varför våra värderingar krockar. Att peka finger och utropa nätgenerationen till "generation gratis", är lika falskt som att peka finger och utropa kulturskaparna till storbolagens nyttiga idioter. Det är kort sagt bra att komma bort från propagandan.
<
 
 
Spridning av kultur som något gott i allmänhetens intresse?
 
Förutom argumentet om proportionaliteten i att upprätthålla en viss affärsmodell med våldsmonopol finns en annan argumentationslinje. Den handlar naturligtvis om det allmänna goda i att kultur är så tillgängligt som möjligt för så många som möjligt. Detta är ett intresse som bara de, som enkom lever på att spridningsrätten är exklusiv, inte delar.
 
Jfr mitt tidigare och senare resonemang om integritetsskydd. Man behöver inte leva på att spridningsrätten är exklusiv för att dela det intresset. Sant! Därför vore det kanske mer lämpligt att tala om en exklusiv spridningsrätt för kreatörer och en icke-exklusiv dito för distributörer.
 
Exklusiv spridningsrätt kan alltså bara upprätthållas genom en omfattande övervakningsapparat och genom statens våldsmonopol. 
 
Flyttade begreppsdiskussionen här till rad 61 för att se till att den kommer i början och samtidigt inte kloggar igen diskussionen här.
 
Som motargument kan man fråga sig i vilken utsträckning det är önskvärt att man använder statens våldsmonopol för att upprätthålla en icke-exklusiv spridningsrätt [dvs. kopieringsförbud. Nej snarare i så fall kopieringsfrihet eller kopieringsrätt dvs att utnyttja egen-ägd dator för att göra en kopia på en fil. det man upprätthåller är alltså den exklusiva rätten att kopiera dvs ett slags monopol under begränsad tid] (exempelvis för att förhindra att upphovsmannen inte i smyg förbinder sig att distribuera sina verk via en enda distributör). Det behöver staten aldrig lägga sig i eftersom ett sådant avtal vore helt meningslöst. Staten behöver inte upprätthålla någonting - annat än att beivra om någon utan tillåtelse använder dina verk för att tjäna pengar eller propagera något kränkande syfte. Detta används våldsmonopolet till redan idag. Det är ingen skillnad. Inte? Säg att en part som känner sig förfördelad i mitt exempel går till domstol för att få rätt att distribuera det material som jag försöker undanhålla allmänheten. Vilket lagrum skall den personen använda för sin klagan?
 
Den motarbetar dessutom människors tillgång till kultur, med allt vad det innebär. 
 
Det här är ett svårt argument. Jag anser inte att någon har rätt - by default - att ta del av allt som jag gjort. Frågan är snarare om du har rätt att hindra någon från att ta del av något du gjort om detta inte får ekonomiska eller kränkande konsekvenser. Är inte det ett väldigt tvivelaktigt rättsligt argument? Om argumentet upphöjdes till lag, får inte resonemanget till följd att jag är tvungen att lämna ifrån mig allt som jag någonsin gjort om någon kräver det? Nejne. Du utsätts inte för något tvång alls. Det enda är att om någon vill göra en kopia (detta berör alltså bara verk som öht kan kopieras) så får han eller hon göra det. Kultur kan inte spridas på något annat sätt än kopieras (eller kopieras-bearbetas). Många verk kräver enorma resurser för att kunna kopieras, medan sådana som är enkla att digitalisera och sprida via nätet inte kostar något alls. Förstår jag dig rätt här: menar du om någon vill göra en kopia och filen i fråga redan finns publicerad på nätet? Gäller det även verk som kan kopieras som inte är publicerade på nätet? Gäller det även verk som finns publicerade bakom brandväggar eller i lösenordsskyddade miljöer? återigen: hur applicerar man ett kategoriskt imperativ och ett juridiskt ramverk på frågan? (jag vet att det är trist att tänka på, men jag ser en tydlig integritetskränkande risk som jag tycker behövs redas ut)
 
Skulle inte detta innebära enorma inskränkningar i den personliga integriteten? Vem skulle avgöra om något är kränkande? Vilken instans skulle se till att den lagen efterlevdes? Det kanske kan verka hårddraget men om det kategoriska imperativet tillämpas här så blir konsekvenserna att riskerna för en kränkning ökar mångfalt. Det blir med andra ord ett dåligt argument för att ta bort den exklusiva spridningsrätten (kopieringsförbudet). Man kan också försöka att tillämpa det på en icke-digital situation för att se vilka konsekvenser det får.
 
Kulturskapande kan vara lika mycket en privatsak som en publik historia och jag ser den exklusiva spridningsrätten som ett skydd av integriteten i sådana fall. Skapar du saker privat har ingen rätt att kräva att du publicerar det på internet [vem skall avgöra vad som är privat?(Ett sätt att se det är fram till det att verket offentliggörs) speciellt när det gäller konst där en liten del av verksamheten kan räknas som publik?]. Jag förlänger diskussionen utanför internet eftersom du har uttryckt tidigare att någon särlagstiftning inte behövs. Om jag gjort ett verk som jag inte vill visa för alla, men som på avvägar hamnar på nätet så kan jag inte vidtaga några åtgärder för att i alla fall försöka att få bort det därifrån (detsamma gäller förstås för kränkande bilder och annat). [frågan är hur/varför det hamnar på avvägar? spelar det någon roll? spelar det någon roll om en inbrottstjuv bryter sig in i din dator, en hacker knäcker din dator, jämfört med att du öppnar C:\ publikt mot internet, eller lämnar bilnycklarna i bilen och ställer den mitt på en parkering? [LOL nej egentligen inte. inte så mycket som man skulle tro i alla fall, mer än att försäkringen inte gäller]]  Det är som sagt en verklig konflikt i just detta specialfall. Det enda jag kan säga - och som du får argumentera emot :-) - är att du helt enkelt får låta bli att göra verket om det kan digitaliseras och spridas på internet, om det finns ett intresse av att göra det, ifall du inte vill att det ska ske. Det är inte ett tillfredsställande argument av flera orsaker. 
1) väldigt många olika typer av dokument och "verk" kan digitaliseras, med eller mot min vilja [inte utan att de bryter sig in i din bostad eller dator. [Finns en massa andra scenarion inklusive ren klantighet]] [så hur ska vi lösa att vissa är "klantiga"? [klantighet liksom illvilja är svåra att råda bot på. Min poäng är att kopieringsförbudet också är ett skydd för den personliga integriteten.]]
2) mycket som produceras kring verket utan att direkt vara en del av det man ser kan vara i digital form 
3) det minskar förtroendet för publikation på nätet för de som ser sig själva som enskilda upphovsmän/kvinnor, eller som avskilda grupper, som producerar klart avgränsade verk.
4) det är ett slags negativ juridisk argumentation som inte skulle anses giltig i många andra fall (även om du släppte in tjuven i lägenheten så är det fortfarande stöld).
 
 I klartext: Sådan konst, där ett begränsat spridande är väsentligt för själva konsten eller konstnären, men som kan kopieras och distribueras utan kostnad, skulle få svårt att finnas.
 
Jag resonerar lite om hur det ser ut i dag och hur ditt förslag kan förändra kulturen lite längre ned.
 
Hur stor är förlusten jämfört med vinsten att digital kultur är tillgänglig och fri?  Se mitt tidigare resonemang. Kulturen är inte "fri" om den baseras på ett spridningstvång, vilket ett slopande av spridningsrätten blir om man upphöjer den till lag. Man kan också vända på påståendet och fråga om vinsten att slopa spridningsrätten är värd den integritetsinskränkning av individen som det innebär. Jämfört med den massiva övervakningsapparat som skulle krävas för att upprätthålla möjligheten till sådan konst? 
 
Jag kan generellt annars inte se hur det argumentet skulle vara särskilt giltigt i det här specifika fallet. Om vi skulle försöka genomdriva alla lagar med ett slags noll-tolerans-tänkande, eller en nollvision, så skulle vi behöva införa diktatur.
Det är inte heller ett argument att påstå att spridingsrätten inte skall upprätthållas därför att tekniken försvårar det. Då kan vi lika gärna argumentera för att tillåta mord därför att det skulle krävas en för stor övervakningsapparat för att helt stoppa det.
 
Och återigen - var finns det estetiska och i förlängningen etiska argumentet för en sådan lagstiftning? Det går inte att undvika den frågan hur länge som helst. Nej, och man måste som jag sagt tidigare se till vilken konst som faktiskt görs. Vilken kultur skapas? hur? var? av vem? för vem? Lagstiftningen måste (i alla fall i en ideal värld) anpassas till den situation som råder. Så kanske har du rätt i att något måste göras för spridning på internet. Jag är bara inte säker på att det är just det du föreslår.
 
Och detta enbart för att en viss affärsmodell - som inte är den enda affärsmodellen som kan generera pengar till en kulturskapare - ska kunna fortleva.
 
Vilken är egentligen den affärsmodellen? Försäljning av kopior över nätet? Det är i så fall också ett påstående som jag vill ifrågasätta. Nätet kan i kultursammanhang användas på så många olika sätt och många affärsmodeller är korsbefruktningar mellan nät och den fysiska världen. Ex. du köper din teaterbiljett eller bok över nätet eller får information om en utställning du vill gå och se. Du gör ett nät-konstverk som genererar inkomster när det ställs ut etc. Musik, film och spel (och till viss del böcker och fotografi) är ju de konstformer som främst säljs på nätet i digital form i dag. Och det är i princip de enda konstformer som påverkas av fildelning, och som behöver en exklusiv spridningsrätt för att kunna generera pengar på kopieförsäljning via nätet.Ungefär så med en del undantag.
 
 
Att slopa den exklusiva spridningsrätten i praktiken
 
Låt oss ändå testa ditt exempel i praktiken, att man tar bort den exklusiva spridningsrätten från allt som publiceras på nätet. Så fort någon publicerar något på nätet kan vem som helst göra vad som helst med det [- utan att tjäna pengar <- Viktigt! Helt oviktigt som jag ser det.]. Och mer: vem som helst kan digitalisera material och lägga ut det och i och med att det hamnar där kan alla göra något med det. Sprida det vidare eller mixa det till något annat. Vad kommer det att innebära?
 
För scenkonst och bildkonst, som redan i dag sprids ganska lite på nätet, och som till stora delar inte kan digitaliseras på ett enkelt sätt kommer det troligen inte innebära så värst mycket. Vad jag möjligen skulle kunna tänka mig är att de som inte vill vara med om den utvecklingen börjar producera på ett nytt sätt, som i mångt och mycket utesluter nätet och digitala produktionsformer. När alla och allt finns på nätet kommer det som känns spännande och dynamiskt inte att finnas där. På en del teaterföreställningar som jag varit på på senare tid har man uttryckligen förbjudit både filmning och fotografering (vilket i och för sig inte är något nytt) [Den möjligheten stöder sig på helt annan lagstiftning än upphovsrätten och påverkas inte av förändringar i den eller ens en slopning av den. Helt rätt, jag tar bara ett exempel på hur kulturen kan förändras]. Reproduktioner av Damien Hirsts diamantbeströdda kranium kan aldrig reproduceras eftersom själva idén med verket är värdet. Musiker slutar att spela in skivor digitalt men hittar andra sätt att få ut sina alster. Troligen blir det ett rejält uppsving för det unika exemplaret, den unika upplevelsen.
 
Redan i dag agerar t.ex. musikbranschen, på grund av fildelningen, som om den exklusiva spridningsrätten inte fanns. Man räknar med att musiken sprids via fildelning och säljer samtidigt exklusiva boxar med en massa extramaterial som man inte kan få över nätet. Man går nästan mer och mer åt unik exemplarsframtställan på samma sätt som bildkonsten.
 
Den stora förändringen blir troligen i mainstream-kulturen som kommer att riskera att drunkna i sig själv. När nätet har mättat sig själv på halvdanna mainstream-produkter kommer troligen nya scener och teknologier att ta över.
 
Troligen blir det också en nedmontering av den storbolagskultur som vi känner i dag. Den stora förloraren blir den som tidigare kunde använda den exklusiva spridningsrätten som vara och i stället för som tidigare kommer kultur i mångt och mycket bli säljarens marknad i stället för i dag, köparens (i form av agenter för distribution och försäljning).
 
 
En begränsad spridningsrätt?
 
En intressant lösning som definitivt skulle gynna kreatörer på bekostnad av distributörer är en exklusiv spridningsrätt för kreatören (om denne vill och kan hävda en sådan) och en icke-exklusiv  spridningsrätt för distributören. Jag kastar ut detta förslag utan att ännu vara säker på om det är något jag skulle vilja stötta.
 
 
Varför inte kontroll över och inkomster via prioritering av vissa lagliga nättjänster?
Den relativt lilla grupp kulturskapare som lever på inkomster möjliggjorda enbart genom exklusiv spridningsrätt, vill få exempelvis bredbandsleverantörer att prioritera, som man säger, lagliga tjänster. Dessa tjänster bygger på exklusiv spridningsrätt och alla argument som anförs ovan angriper även ett sådant system.
 
Dessutom finns en uppsättning andra argument mot detta. Vi som gillar internet som sådant talar exempelvis om nätneutralitet. I korthet kn man säga att för att internet sk a vara internet så får inte bredbandsleverantörer börja lägga sig i vad som trafikerar deras infrastruktur. Och för att internet ska vara internet så får det inte reduceras till en uppsättning tjänster(mycke tjänster äre iallafall). Detta resonemang kan utvecklas vid behov, men det är inte nödvändigtvis kopplat till kulturskapares specifika intressen och denna diskussion är tänkt att utgå från det.
 
Är detta verkligen hela frågan?
Nej, men kringfrågor som exempelvis hur länge upphosvrätt ska gälla efter upphovsmannens död blir faktiskt en mindre fråga, när vi relaterar den till spridningsrätt. Skulle vi avskaffa den exklusiva spridningsrätten är det plötsligt inte särskilt intressant för vanliga människor hur länge upphovsrätten råder. Då blir det enbart en fråga för de som vill använda verk i kommersiella eller andra syften.
 
Vad som dock behöver diskuteras mer är vem som räknas som upphovsman eller -kvinna. Vad är ett verk? Vem är egentligen kulturskapare? (Verk är definierat i upphovsrättslagen, upphovsmannen är den eller de som skapat verket.)Detta är viktigt exempelvis när vi talar om förslag på en allmän bredbandsavgift, som sedan ska administreras till kulturskapare.
 
Jag tror att de flesta är överens om att en sådan modell inte är optimal. Det finns för det första många som använder nätet utan att någonsin skyffla upphovsrättsskyddad information. Det måste därför argumenteras mycket väl för vilket allmänintresse som kan motivera en "solidarisk" betalningsskyldighet - personligen har jag svårt att se det, men bra argument har övertygat mig förr. 
 
Solidariska ersättningar finns. TV avgiften är en modell som fungerat bra där SVT/UR/SR betalar för upphovsrätten till upphovsmännen medan tv-innehavaren betalar samma avgift oavsett hur mycket man tittar/lyssnar. På liknande sätt betalar kabel-tv operatörerna för vidaresändning av tv-program till sina kunder och de bakar också in upphovsrättskostnaden i sina avgifter till konsumenterna. Ett annat exempel är inom undervisningsväsendet där det betalas en generell avgift för kopiering av undervisningsmaterial. 
 
Om man lägger skyldigheten att ta in ersättningen på operatörerna skulle en modell behövas där man tar hänsyn till hur kunderna använder material. Betalningen skulle kunna ske i form av en årsavgift till ett förvaltningssällskap, fördelningssystem och regler byggs upp för detta vilket gjorts i de andra nämnda exemplen. Generella och solidariska ersättningar har ibland sina fördelar i de fall samhället har intresse av tillgänglighet och enkelhet samt löser problemet med integritetskränkningar. 
 
Det andra problemet är modellen för hur en sådan avgift ska komma kulturskapare till del. De intresseorganisationer som finns idag utestänger mängder av faktiska kulturskapare (vem är beredd att inkludera exempelvis bloggare i sin organisation och dela inkomsterna från bredbandsavgiften med dem? Eller kan man på någon som helst grund påstå att ett blogginlägg inte har verkshöjd? Ska musikern och låtskrivaren (om vi tillåter oss att använda några av de aktuella intresseorganisationernas tveksamma kategorisering) ha lika mycket?). Det är även en stor fråga hur pengarna ska kunna fördelas på ett något sånär rättvist sätt ens inom dessa organisationer (ska genomsnittsmedlemmen i Stim få lika stor del av pengarna som Benny Andersson eller Per Gessle? Hur ska fördelningen annars beräknas?).
Det finns väl inget som hindrar t.ex. bloggare från att erhålla ersättning? Det kan bl.a. ske genom att de ansluter sig till en organisation som ligger dem nära i vad de själva gör (text, bild m.m.) eller genom att skapa egna organisationer (i de fall materialet skiljer sig väsenskilt från annat?) . Det är något varje annan upphovsmannagrupp gjort tidigare så varför skulle det vara skillnad för bloggare etc? Man behöver ju inte ha en producent/utgivare för att ha rättigheter.
..eller gå med i journalistförbundet så blir ni kulturskapare med rätt att begära ersättning
skriv en låt och gå med i STIM, på så sätt skulle upphovsrätten devalveras till inget värde, 
 
Dessa mycket kniviga frågor måste besvaras innan vi kan pröva en sådan lösning. Och vi ska hela tiden veta att det faktiskt finns andra redan beprövade sätt att få pengar på sitt skapande.
 
här är ännu ett försök;
appendix;
Över en miljon människor i sverige är chockade och frustrerade över nuv. upph.rättslagar, vilka har tillkommit med hjälp av sektliknande lobbygrupper (se ACTA förhandlingarna) utan offentlig politisk debatt eller insyn, det vet alla idag (däremot ej odemokratiskt) dessutom skrivna i skuggan av konventioner som har syftet att förbjuda folkmord, tortyr och pedofili.
Miljontals människor över hela jordklotet bryter nu timligen mot lagen och konventionen,som kom att likställas med FN stadgan ”för de mänskligsa rättighetrna”.
Herregud, vi pratar om ”per gessles musik”.
Verkar detta rimligt?
Teknikskiftet
Distrubitionen är gratis (miljövänligt)
kopieringsmonopolet är upplöst
Exemplarframställningens tid är över (miljövänligt)
”Teknik slår politik” (Jan Stenbäck 1942-2002)
Det är ingen som ifrågasätter upph.rätten, detta kan vi slå fast en gång för alla.
Frågan blir, hur skall den se ut och fungera på internet, om vi kan godkänna de tre punkterna ovan under ”Teknikskiftet”, förstår vi att vi får problem med den analoga upph.rätten här på internet.Vi kan inte fortsätta att stifta lagar som har till uppgift att skydda en bransch, där udden riktas mot dess kunder. Privat och icke kommersiell fildelning måste tillåtas om vi inte skall masskriminalisera människor, det förstår nog branschen idag.
Branschen önskar nu flytta focus från kravet på förändringar av upph.rätten till att lägga över ansvaret till bredbandsleverantörerna hur nu det skall se ut. Svagheten i resonemanget ang. bredbandsavgifter är att de bygger på en gammal uppdelning mellan en upphovsrättslig elit och en passiv betalande massa, så ser det inte ut idag. Vill man nu tjäna pengar i den nya miljön bör man också respektera användarna och inte behandla dem som presumtiva brottslingar, genom respekt kan det skapas nya värden, inte genom att resa upph.rättsliga krav, bjud in kunderna att deltaga i utvecklingen i stället för att polisanmäla dem.
Kokar man ner argumenten till en minsta gemensamma nämnare, kvarstår dock kravet på branschen att skapa de tjänster som accepteras, är kundvänliga, då kommer per automatik upph.rätten att gå från en STATISK till en VARIABEL produkt, där nanobetalningar kommer att bli en framkomlig väg (se ex spotify), branschen måste glömma bort tidigare STATISKA procentsatser, om det nu kommer att finnas kvar ngn bransch, dvs mellanhand i en digital värld där produktions och publiceringsverktyget hamnat i den enskilde medborgarens händer.
Konklusion; ett försök
På nätet går det inte att betrakta äganderätt eller upph.rätt som en männsklig rättighet, det leder oss helt fel(rena personkränkningar går alltid att anmäla). Nätet skall jämföras med det TALADE ORDET eller det TÄNKTA ORDET ej med det analoga SKRIVNA ORDET.
Den bästa jämförelsen blir den MUNTLIGA TRADITIONEN, dvs en tusenårig tråd, där vi just nu befinner oss.
”per gessle” är inte kränkt, han har inte lidit ngn skada ingentin är stulet allt finns kvar, han ingår därmed i en lång lång tråd och borde vara stolt, andra människor berättar vidare, det yttersta exemplet just nu har Twitter kommit att bli.
Vi skall kunna ta ”männskliga rättigheter” i vår mun utan att behöva skämmas även i framtiden, ty på nätet blir vi alla producenter
”Varje människa är en konstnär” (Joseph Beuys 1921-1986) Ett av mina favoritcitat.
Kan inte ngn gå in och redigera i min appendixtext?Göra den mer hållbar.