PiratePad
Full screen

Server Notice:

hide

Public Pad Latest text of pad ontologi Saved June 2, 2010

 
     
(Den här diskussionen http://etherpad.com/eXCgNfMVBx kan tjäna som bakgrund för denna text. Använd även http://lolpad.org/ontologi om du vill spåra ändringar från början, denna text är flyttad hit.)
 
Den realistiska ontologins möjlighet: Popper vs Bhaskar
En av Karl Poppers (http://en.wikipedia.org/wiki/Karl_Popper#Problem_of_Induction ) välkända vetenskapsteoretiska argumentationer kretsar kring tanken att det inte går att utvinna verklig kunskap - ett säkert vetande - genom en så kallad induktiv metod: Även om vi gör samma observation eller mätning tusen gånger kan vi aldrig veta att den upprepar sig även en ettusenförsta gång. Popper menar att vetenskapen därför måste formulera falsifierbara hypoteser och sedan anstränga sig för att motbevisa (falsifiera) dem, snarare än bevisa dem. En sådan metod ger inte heller absolut kunskap, men den ökar sannolikheten för att ännu ej falisiferade, men falsifierbara teorier går att lita på och använda sig av.
 
I förlängningen skulle resonemanget kunna betyda att det är lönlöst att formulera realistiska ontologier, eftersom vi ändå aldrig kan veta något om världen, men å andra sidan ser Popper alla hypotesgeneratorer som positiva, oavsett deras ursprung och en ontologi är förstås en grund för att generera hypoteser. Under alla omständigheter menar han att det räcker med en pragmatisk dimension av kunskapen - den enklast falsifierbara teorin som ännu inte har falsifierats är mest sannolik och kan därför med fördel användas; huruvida den är objektivt Sann eller inte kan vi inte slösa tid och energi på att debattera.
 
Roy Bhaskar (http://en.wikipedia.org/wiki/Critical_realism ) påpekar att det krävs en ontologi även för att formulera en vetenskapsteori som Poppers, men att den då oftast är implicit. Popper klarar sig inte alls utan ontologi, menar Bhaskar, han låter bara bli att formulera den.
 
  • Denna implicita ontologi innehåller exempelvis en förutfattad hypotes om hur människan har - eller snarare inte har - tillgång till verkligheten oberoende av våra sinnen (das Ding an Sich, tingen i sig själva). Att det existerar en värld oberoende av vår uppfattning av den är en metafysisk ståndpunkt, ett axiom, som såväl Popper som Bhaskar ställer sig bakom.[1] 
  • Den implicita ontologin kan också förutsätta en viss lagbundenhet i naturen - även om vi aldrig kan veta om det observerar är lagbundet eller ej. Det går att spåra en sådan uppfattning hos (den tidige och medelålders[2]) Popper. En fråga är om falsifierbarhet som demarkationskriterium (ett avgörande kriterium för vad som är vetenskap och inte) inte på sätt och vis kräver detta av sin ontologi: Om vi inte tror att världen i grund och botten fungerar efter lagbundna principer finns inget skäl att så tydligt dra en gräns mellan induktiv och dedutiv metod.
 
Bhaskar menar alltså att det är Poppers aldrig uttalade - kanske rentav omedvetna - ontologi som leder honom mot antagandet att vetenskapens mätningar av världen aldrig kan kvalificera som kunskap. Vidare konstruerar Bhaskar en "kritisk realism" som bygger på att en annan ontologi är möjlig att spekulera i: En ontologi kan utgöras av svar på frågan "Hur måste världen vara konstruerad för att vetenskap ska kunna nå (viss) kunskap om den?"
 
Den av bland andra Bruno Latour återuppväckte franske sociologen Gabriel Tarde skriver i sin Les lois de l'imitation: 
 
"[L]åt oss föreställa oss en värld där det varken finns likheter eller upprepningar – en märklig men strängt taget begriplig hypotes; en värld där allting är oförutsett och nytt [...]. Ingenting utesluter att varje uppenbarelse i detta bländverk har producerats och bestämts av en annan, eller att den i sin tur ger upphov till andra. I en sådan värld kan orsak och verkan fortfarande existera. Men skulle någon typ av vetenskap vara möjlig? Nej, det skulle den inte, eftersom det som sagt inte går att finna vare sig likheter eller upprepningar."[3]
 
Detta kan förstås som ett exempel på hur ett svar på Bhaskars fråga kan se ut (även om Bhaskars egen ontologi inte nödvändigtvis är överens med Tardes): Repetition är ett grundläggande villkor för att vi ska kunna nå (vetenskaplig) kunskap om världen. 
 
För Bhaskar (och många andra) är något slags orsak-verkan-relationer en ontologisk förutsättning för vetenskap, även om han menar att vi måste förstå dessa relationer som påverkade av krafter hos de enskilda objekten och inte genom föreställningar om lagbunden, linjär kausalitet. (se vidare nedan Hume-Kant-korrelationism-Popper vs Bhaskar: Om k
Skulle man inte kunna säga att vår existens förutsätter en värld med orsak och verkan; evolutionen och därmed vår existens är väl annars otänkbar och det går därmed att nå en vetenskaplig kunskap om världen [Thomas]. Jo, det är också ett av Bhaskars argument, men också en punkt där han kritiserar Popper som implicit eller explicit talar om orsak-verkan i termer av lagbundenhet, medan Bhaskar utvecklar en ontologi där orsak-verkan handlar om vilka krafter objekt har och utövar på varandra. "Lagbundenhet" blir för Bhaskar ett epifenomen (det är ju Humes argumentation som Popper bygger vidare på: Att två sinnesfenomen i sekvens inte är detsamma som en kausal relation mellan objekten bortom våra sinnen), en tolkning av hur objekt påverkar varandra i SLUTNA system, vilket medför att anledningen till att exempelvis samhällsvetenskapens hypoteser inte kan falsifieras är att de per definition sysslar med ÖPPNA system. Det är alltså inte frånvaron av lagbundenhet hos bland annat samhällsfenomen som är poängen för Bhaskar, inte heller blir falsifierbarhet ett kriterium för kunskap/vetenskap - det handlar om en distinktion mellan slutna och öppna system som tillåter olika slags kunskap om de verkliga objekten. Det här ska jag utveckla någonstans, för det är intressant! [/delulzian]
 
[Hur måste världen vara konstruerad för att gravitation ska ge en acceleration på 9,82 m/s^2 vid jordytan - så att mätandet av denna acceleration kan kvalifiera som verklig kunskap? Och så vidare...  Exempel på vad Bhaskar kallar intransitiv resp transitiv kunskap.]
 
Bhaskar, eventuellt Gilles Deleuze, Manuel DeLanda, Graham Harman med flera menar att det går att formulera flera olika sådana ontologier, som dels kan prövas mot vetenskapens observationer (eftersom ontologin således slår fast att vissa mätningar är verklig kunskap), dels bedömas utefter sin interna logiska koherens. Detta är naturligtvis en styrka, gentemot idealistiska ontologier och korrelationistiska (se nedan) ontologier, som inte behöver hålla gentemot vetenskapliga observationer - deras enda krav är att de är koherenta.
 
Spekulationen vs Korrelationismen
Bhaskars kritiska realism finns med i hjärtat av den samtida "spekulativa realismen", som omfattar vitt skilda ontologer som Harman, Quentin Meillasoux, Ray Brassier och Ian Hamilton Grant (http://en.wikipedia.org/wiki/Speculative_realism ). Även Manuel DeLandas neomaterialism är influerad av Bhaskars tänkande, men bygger mestadels från Deleuze.
 
De "spekulativa realisterna" förenas genom sin kritik av en dominerande föreställning inom västerländsk filosofi, som Quentin Meillasoux har gett namnet korrelationism. Begreppet avser en viss teoretisk utgångspunkt som bygger på temat att även om verkliga objekt existerar oberoende av oss, så innebär varje försök att tänka sig dessa objekt att en relation måste upprättas mellan tänkandet och objekten - och då är de inte längre oberoende av oss.
 
Bhaskars argumentation visar dock att vi kan frigöra oss från denna föreställning, genom att spekulera i en ontologi som kringgår den, det vill säga genom att formulera en annan ontologi än den som korrelationsiter nödvändigtvis har implicit. En spekulativ ontologi blir ju relevant om den utsätter sig för möjligheten att prövas, annars är den som bäst en spännande tankeövning.
 
Hume-Kant-korrelationism-Popper vs Bhaskar: Om kausalitet
Hume argumenterar - i en mycket känd och inflytelserik passage i An Enquiry Concerning Human Understanding - att vi aldrig kan dra slutsatser om orsak-verkan-relationer i naturen, utifrån sekvenser av sinnesintryck. Alla påståenden om kausala relationer, är egentligen påståenden om sinnesintryck som följer på varandra. Här följer det som ofta benämns som induktionens problem (http://en.wikipedia.org/wiki/Problem_of_induction ): Vi kan konstatera att solen har gått upp varje morgon hittills, men vi kan aldrig säkert veta att den därför kommer att gå upp även imorgon. Eller lite mer komplext: Att en gradvis uppvärmning av asfalten på vägen alltid följer på solens uppgång är inte i sig ett kasualt samband, däremot kan man formulera en hypotes om hur solens strålar och asfaltens uppvärmning hänger ihop, och sedan pröva den - utsätta den för falsifieringsförsök - genom olika experiment. Detta sistnämnda är naturligtvis framför allt Poppers förlängning av Humes resonemang.
 
Via Kants fortsättning på Hume formeras den korrelationistiska positionen. Kant menade att oavsett hur ofta två sinnesintryck följer på varandra så kan vi aldrig anta att denna sekvens visar på hur en händelse oundvikligen följer på en annan. Vi kan inte heller ha någon direkt relation till tingen-i-sig-själva, utan måste gå via sinnesintryck, enligt Kant - och därför måste uppfattningen att relationer är kausala, att händelser oundvikligen följer på varandra, vara förutfattad (a priori), en inneboende funktion i medvetendet (en fakultet) som tvingar sig på relationen mellan sinnesintryck. Detta är korrelationismens grund.
 
Bhaskar säger att: Visst, sekvenser av sinnesintryck kan aldrig fungera som bevis för lagbunden kausalitet, att en händelse med naturens nödvändighet följer på en annan. Men är det verkligen nödvändigt att betrakta kausalitet i termer av att en händelse oundvikligen följer på en annan? Vilka möjligheter öppnar upp sig för vetandet och vetenskapen om man istället betraktar kausalitet som krafter och olika mekanismer eller strukturer av krafter, genom vilka objekten agerar på varandra?
 
En intressant konsekvens är att kausalitet som uttrycker sig i den konstanta [uppenbarligen blev jag avbruten här.... :-) Jag återkommer så snart jag hinner.]
 
Objekt-orienterad ontologi
En objekt-orienterad ontologi (förkortat OOO) sätter separata/distinkta entiteter i fokus för förståelsen av världen. Graham Harman, en av de ursprungliga spekulativa realisterna, är den främste företrädaren för en sådan filosofisk "skola"[4]. Han menar att OOO idealt bör involvera objekt på många olika nivåer och i olika storlekar, och att exempelvis en atomism, som ju sätter distinkta atomer i fokus, gör det alldeles för enkelt för sig. Verkliga objekt för Harman inkluderar "Quarks, the Pizza Hut corporation, dimetrodons, nails, and Sanskrit grammars" och han menar att alla dessa kan förstås för sig själva, att de har en egen fristående existens, som inte kan reduceras till sina beståndsdelar eller sina relationer. (http://doctorzamalek2.wordpress.com/2010/01/07/2nd-blog-post-ever/ )
 
I en intressant bloggpost betitlad "Wrongly trying to move the action elsewhere" (http://doctorzamalek2.wordpress.com/2010/01/07/wrongly-trying-to-move-the-action-elsewhere/ ) ställer Harman upp sex filosofiska teman som på olika sätt reducerar bort objektens självständighet ur ekvationen:
 
1. Correlationism. “If I try to think know an object outside of its relation to me, I’m putting it into relation with me, so we can never escape the circle.”
2. Relationism. “An actor is no more than what it modifies, transforms, perturbs, or creates.”
3. Bundles of qualities. “You’re a reactionary fool if you really think you’re experiencing an apple. What you’re actually seeing or touching or tasting are a bunch of separate simple impressions bound together through the force of habit.”
4. Laws and tendencies. “Objects are of course fully determinate at all times, but they also have unexpressed tendencies.”
5. The turn to process, becoming, or history. “We have to understand a thing in its genesis, its process of individuation rather than its status as a fully-formed individual.”
6. Virtual genera. “Objects are fully actualized, but the structure of topological spaces is never fully actualized– vertebrate, for instance.”
 
Graham Harmans OOO möter kritik på vissa avgörande punkter, från bland andra whiteheadianen Steven Shaviro[5] och Bruno Latour[6]. Detta visar på en skiljelinje som tydligt avgränsar den objektorienterade ontologin från andra samtida realismer. Kärnfrågan gäller om det är ett nödvändigt kriterium för existensen av verkliga objekt, att de är något mer än sina beståndsdelar, sina relationer, sin tillblivelsehistoria. Harman preciserar aldrig (?) vad detta "mer" egentligen skulle bestå av, hans spekulerar bara att det är ett nödvändigt kriterium för att vi ska kunna tala om existensen av verkliga objekt.
 
Ordlista
Ontologi - läran om existensen, en teori om på vilket sätt som något kan sägas existera. En intressant fråga för en ontologi kan vara om slumpen existerar eller om allt är determinerat och vilka konsekvenser detta får för världen. Men även frågan om på vilket sätt exempelvis Harry Potter existerar är ontologisk: Finns han bara i sin skapares huvud? Finns han i texten på pappret? Finns han i läsarens huvud? Är han ett nytt fristående objekt varje gång han läses fram eller är han att betrakta som summan av alla möjliga Harry Pottrar? Kanske är han det som alla möjliga Harry Pottrar har gemenamt? Existerar han kanske inte alls? Det vill säga: Finns det möjligen en ontologisk gräns mellan verkliga och fiktiva objekt?
 
 
Epistemologi - läran om kunskap och huruvida det går att nå den. Epistemologin handlar inte om vad vi har kunskap om, utan vad kunskap är.
 
Ontoepistemologi – Uttrycks bäst i engelsk: X "comes to matter" (saker materialiseras geno att få mening – vice versa). Materialitet (ontologi) är sammanfiltrat (entagled) med mening (epistemologi). Det klassiska exemplet är Niels Bohrs partikel-våg-experiment, där själva observationsinstrumentet (de epistemologiska förutsätningar) fick ljuset att "come to matter" på särskild sätt (ljuset fick särskild ontologi i kraft av det som observerade ljuset). En kort blogpost om hur musik "comes to matter" som exempel (http://entanglements.wordpress.com/2009/10/23/making-music-matter-part-0-matter/), inspirerad av Karen Barads metafysik (http://www.dukeupress.edu/books.php3?isbn=978-0-8223-3917-5).
 
Ontoethicoepistemologi – eftersom det har etiska och politiska konsekvenser vilka specifikka saker och kroppar som får lov att "come to matter" eller äga rum på specifikka ställen och specifika tidspunkter, då är ontoepistemologiska aktiviteter alltid också etiska. 
 
Korrelationism - idén att det aldrig går att föreställa sig en objektivt existerande verklighet, eftersom varje försök att föreställa sig den innebär att en subjektiv relation upprättas till den.
 
Spekulation - från Kant, det spekulativa eller rena förnuftet. Ett tänkande som med hjälp av inte minst logik (eventuellt) kan undersöka tänkandets egna förutsättningar. Spekulationen är en möjlighet att nå bortom det subjektiva. (http://en.wikipedia.org/wiki/Speculative_reason ; http://dictionary.reference.com/browse/speculation )
 
Spekulativ realism - Från början namnet på ett seminarium. Sedermera ett namn på ett antal anti-korrelationistiska filosofier. Numera under avveckling eftersom samlingsnamnet antyder likehter mellan filosofierna utöver anti-korrelationsmen - de fyra ursprungliga spekulativa realistera Meillasoux, Brassier, Gant och Harman förespråkar sinsemellan oförenliga ontologier.
 
Objekt-orienterad ontologi (förkortad OOO) - En ontologi som sätter separata/distinkta entiteter i fokus för förståelsen av världen. Graham Harman är den främste företrädaren för en sådan filosofisk "skola" och menar att en OOO behandlar objekt som irreducibla till sådant som sina relationer, beståndsdelar och tillblivelsehistoria. Han menar att relationerna, genesen, atomerna aldrig helt kan uttöma vad ett verkligt objekt är.
 
Slutnoter
[1] Senare i sitt filosofliv verkar Popper ha byggt en ontologi kring en benägenhetsteori, som på flera punkter undgår motargumenten här.
 
[2] I en uppsats om realismen från 1970 (som finns i Popper i urval) skriver Karl Popper:  "...Idealismen går alltså inte att motbevisa; och detta betyder naturligtvis att realismen inte går att bevisa. Men jag är beredd att medge att realismen inte bara är omöjlig att bevisa utan dessutom, precis som idealismen, omöjlig att motbevisa; att det inte finns någon händelse som går att beskriva, inte något experiment vi kan tänka ut, som kan betraktas som ett effektivt motbevis mot realismen. Alltså kommer det inte, i det här spörsmålet som i så många andra, att finnas något slutgiltigt argument. Men det finns argument som talar för realismen; eller snarare mot idealismen." Här argumenterar Popper tydligt för en metafysisk realism (och mot en metafysisk idealism), men väljer att betrakta frågan om en ontologi som en en fråga om vad som är möjligt att bevisa, det vill säga som en fråga underordnad epistemologin - läran om vad kunskap är och hur vi kan nå den. Notera gärna den subtila vändingen av perspektiven som sker när Bhaskar ställer frågan: "Hur måste världen vara konstruerad för att vetenskap ska kunna nå (viss) kunskap om den?"
 
[3] Ett längre utdrag: "Vad vet vi då, i den vetenskapliga bemärkelsen av ordet? Utan att tveka svarar vi: orsak och verkan. Och när vi förmår se att en händelse är resultatet av en annan, eller att de två samverkar i riktning mot ett gemensamt mål, säger vi oss ha förklarat dem. Men låt oss föreställa oss en värld där det varken finns likheter eller upprepningar – en märklig men strängt taget begriplig hypotes; en värld där allting är oförutsett och nytt, där den kreativa fantasin får löpa fritt utan att begränsas av minnet; där stjärnornas rörelser är sporadiska, där eterns rörelser är orytmiska och där på varandra följande generationer saknar gemensamma ärftliga drag. Ingenting utesluter att varje uppenbarelse i detta bländverk har producerats och bestämts av en annan, eller att den i sin tur ger upphov till andra. I en sådan värld kan orsak och verkan fortfarande existera. Men skulle någon typ av vetenskap vara möjlig? Nej, det skulle den inte, eftersom det som sagt inte går att finna vare sig likheter eller upprepningar.
 
Detta är det essentiella. Kunskap om orsaker är ibland tillräckligt för förutseende. Men kunskap om likheter tillåter oss att räkna och mäta, och vetenskapen är framför allt beroende av räkning och mätning. Det essentiella är naturligtvis inte tillräckligt i sig. Så snart en ny vetenskap har specificerat sitt fält av karakteristiska likheter och upprepningar, måste den jämföra dem och observera det sammanhållande band som förenar deras samtidiga variationer."
 
[4] Även Levi Bryants Deleuze/Delanda-influerade ontikologi kvalificerar som OOO. Bryant bloggar liksom Harman mycket generöst och lägger fram grunderna för sin ontologi i en serie mycket läsvärda poster: 
Ian Bogost (http://www.bogost.com/ ) kan nämnas som ytterligare en företrädare för OOO.
 
[5] http://www.shaviro.com/Blog/?p=712 http://www.shaviro.com/Blog/?p=799 http://www.shaviro.com/Blog/?p=807 http://www.shaviro.com/Blog/?p=810 http://www.shaviro.com/Blog/?p=820 http://www.shaviro.com/Blog/?p=857
 
[6] Se exempelvis http://anthem-group.net/2008/02/08/recording-of-the-harman-review-bruno-latours-empirical-metaphysics/ En längre diskussion om Latour vs Harman äger rum här: http://piratepad.net/LatourvsHarman
 
 
 
 
---Här slutar huvudtexten!---
 
[Thomas Svensson] Huruvida Popper i sin tidiga verksamhet var medveten eller omedveten om sin implicita ontologi är svårt att veta. När han senare tar upp frågan, ser han sig emellertid inte nödskad att revidera sina tidigare uppfattningar, tex. om falsifierbarhetsidén. 
 
 Detta citat (under ** ovan) och den efterföljande argumentationen motsäger påståendet att "det är lönlöst att formulera realistiska ontologier", tvärtom anför Popper en rad starka argument för att idealismen är olämplig som grund för vårt leverne.[Thomas Svensson]
 
 [Delulzian] Mycket bra citat! Men jag vill hävda (som framgår av noten jag placerade citatet i) att den diskuterar metafysisk realism/idealism - dvs den axiomatiska förutsättningen: Tror vi på en värld oberoende av våra sinnen eller inte? - och därefter frågan om vi kan bevisa eller motbevisa den (vi kan sällan varken eller med metafysik). Återigen tycker jag alltså att Popper hoppar över det ontologiska ledet i sin argumentation, även om han uppenbarligen ändå har en implicit ontologi för att kunna diskutera epistemologi. Bhaskar menar ju att detta är återkommande i den västerländska filosofin efter Kant, att vi sätter epistemologin först. Jag ska fundera vidare på hur detta kan uttryckas på ett enkelt sätt... 
 
Dessutom måste man inte göra sig av med falsifierbarhetsidén om man artikulerar sin realistiska ontologi. Det finns som sagt flera möjliga realistiska ontologier; Poppers implicita kan vara lika giltig som Bhaskars. Men det är uppenbart att Bhaskar inte har någon användning för falsifierbarhetsidén längre. [/Delulzian]
 
[ludens] "Vad vet vi då, i den vetenskapliga bemärkelsen av ordet? Utan att tveka svarar vi: orsak och verkan. Och när vi förmår se att en händelse är resultatet av en annan, eller att de två samverkar i riktning mot ett gemensamt mål, säger vi oss ha förklarat dem. Men låt oss föreställa oss en värld där det varken finns likheter eller upprepningar – en märklig men strängt taget begriplig hypotes; en värld där allting är oförutsett och nytt, där den kreativa fantasin får löpa fritt utan att begränsas av minnet; där stjärnornas rörelser är sporadiska, där eterns rörelser är orytmiska och där på varandra följande generationer saknar gemensamma ärftliga drag. Ingenting utesluter att varje uppenbarelse i detta bländverk har producerats och bestämts av en annan, eller att den i sin tur ger upphov till andra. I en sådan värld kan orsak och verkan fortfarande existera. Men skulle någon typ av vetenskap vara möjlig? Nej, det skulle den inte, eftersom det som sagt inte går att finna vare sig likheter eller upprepningar.
 
Detta är det essentiella. Kunskap om orsaker är ibland tillräckligt för förutseende. Men kunskap om likheter tillåter oss att räkna och mäta, och vetenskapen är framför allt beroende av räkning och mätning. Det essentiella är naturligtvis inte tillräckligt i sig. Så snart en ny vetenskap har specificerat sitt fält av karakteristiska likheter och upprepningar, måste den jämföra dem och observera det sammanhållande band som förenar deras samtidiga variationer." - Gabriel Tarde, Les lois de l'imitation
 
Ville alltså bara påpeka att Tarde för sin del hade ett ganska klart svar på Bhaskars fråga: repetition är ett grundläggande villkor för att vi ska kunna nå (vetenskaplig) kunskap om världen. [/ludens]
 
(Här följer lite mer anteckningar och diskussion från http://lolpad.org/ontologi...)
 
Ontologi beskriver inte vad som existerar, utan på vilket sätt det kan existera - det är existensen, inte det som existerar som är dess studieobjekt.
 
Epistemologi är inte kunskap, det är läran om vad kunskap är och hur (om) det är möjligt att nå den.
 
Vetenskap så, är en metod (som bygger på en viss metodologi). Vetenskapliga resultat är produkter, som utvecklas hela tiden genom den prövning och omprövning som den vetenskapliga metoden innebär.
 
Vi kan utan omsvep slå fast att den vetenskapliga metoden fungerar: När man ha velat åka till månen så har vetenskapen - genom att applicera sin metod - levererat, när man velat ha snabbare transportmedel så har vetenskapen levererat just det, när man har sökt efter läkande mediciner och vårdmetoder likaväl som när man velat ha dödligare vapen så har vetenskapen kunnat leverera det. Och så vidare. 
 
Men är vetenskapliga resultat därmed kunskap och exakt vad är det de säger om existensens själva natur?
 
Här kommer poängen: För att kunna svara på frågan måste vi först fundera över om existensen är eller inte är av en sådan art att den kan eller inte kan nås kunskap om. Kunskap är förbundet med existensen å ena sidan, och metoden för att uppnå kunskapen å den andra; medan existensen (för en realist) är oberoende av såväl vår kunskap om den och våra metoder för att försöka nå kunskapen.
 
(En epistemologi kan mycket väl förhindra att man formulerar en ontologi - i alla fall att man spenderar ett ensamt liv på en dammig filosofisk institution för att göra det - men ingen epistemologi kan existera utan en åtminstone implicit ontologi.)
 
Problemet - vårt motstånd mot ontologi - är egentligen att vi realister gärna och oreflekterat ställer kravet att det bara kan finnas en enda realistisk ontologi om det ska vara någon mening med det, eftersom vi - som realister - i praktiken menar att existensen bara kan vara en enda. Men självklart kan det finnas flera parallellt existerande, likvärdigt realistiska ontologier! En "dålig" ontologi kollapsar under sin egen inkonsekvens när ett argument hittas som omöjliggör den (egentligen på samma sätt som en vetenskaplig hypotes kan falla när en viss falsifierande observation görs). Men den är inte falsk enbart för att det existerar andra likvärdiga men på olika sätt oförenliga ontologier.
 
Jag associerar från ditt resonemang till den "insikt" som jag fick om Spinoza i somras och som jag berättade om i blogginlägget Spinoza, humanismens Euklides. Eftersom vi aldrig kan veta om en ontologi är sann så kan vi, precis som du säger, förstås tänka oss många alternativa sådana. Det som plötsligt slog mig i somras var att Spinoza just hade den uppfattningen, hans system är en konstruktion som han kunde försvara utifrån dess funktion, som kunde jämföras med den etablerade kristna varianten och befinnas vara överlägsen, osv. Men han hävdade egentligen aldrig att den var sann i förhållande till verkligheten, den var bara sann i dess egenskap att existera i hans huvud. Jag skulle vilja säga att "sanning" inte är ett relevant begrepp för en ontologi, bara för en epistemologi. Men anledningen till att vi envisas med att komma dragandes med sanningen, är att vi i Kants efterföljd sätter epistemologin före ontologin - ett logiskt fel helt enkelt, en fälla som tänkandet ramlar ner i så fort vi har tagit till oss begreppet "fenomen".
 
---
 
Vi kan alltså bedöma en realistisk ontologi efter hur den hänger ihop, hur pass välgrundade dess argument är och eventuellt hur den förhåller sig till vetenskapliga resultat, via epistemologi och metodologi. Det främsta argumentet mot att vara ontologisk (eller metafysisk) idealist är enligt min mening att det är så förbannat fegt! En idealistisk ontologi kan ju aldrig prövas och den kan, givet att den accepteras, bara resultera i ett Jaha, så var det med den saken. Idealism kan inte producera.
 
Realism kan dock i bästa fall öppna upp helt nya fält att studera, väcka helt nya discipliner och ge upphov till användbara resultat.
 
 
Flödesontologin söker projicera företeelser på idén om ett ”flöde av energi och materia”.  De tre begrepp som ingår i beskrivningen av denna idé är alla produkter av vår kunskap. Flöde är en generalisering av vår observation av rinnande vätskor och därmed lika gammalt som människan själv, kanske. Materia är möjligen något yngre då det är en högre nivå av abstraktion, men ändå ett begrepp som är relaterat till ”det vi kan ta på”. Energi är däremot ett mycket yngre begrepp som förutsatt en långtgående vetenskaplig utveckling även om begreppet därefter kidnappats av vissa irrationella läror för att beskriva deras ontologi och genom begreppsanvändningen ge den en falsk vetenskaplig status.
 
Flödesontologin bygger därmed på vår kunskap och kommer i det avseendet efter epistomologin. Alltså, njae... En observation är ju inte kunskap förrän vi har en realistisk ontologi, till grund för en epistemologi som kvalificerar vissa observationer som kunskap. Däremot är nog denna grundlägande ontologi vanligen implicit, aldrig uttalad, tagen för given. Vad jag egentligen varnar för är scientism och positivism som tar för givet att observationer eller vetenskapliga resultat förmedlar något slags Allt vi behöver veta om existensen. Och så måste det vara för varje ontologi. Vi föds utan själ <- Här finns en implicit ontologi som måste argumenteras för innan i alla fall jag köper den... Är du behaviorist? ;-), vi bygger den succesivt under hela vårt liv och vi bygger den inledningsvis endast genom egna upplevelser. Så småningom kompletterar vi de egna upplevelserna med samverkan med andra människors upplevelser och själar, men hela ursprunget är upplevelser. Detta gör att hela vårt språk, hela vår begreppsvärld är grundad på observationer och upplevelser, på vår kunskap, och följaktligen måste varje ontologi vara en avbild av kunskapen. Den grundläggande frågan som uppstår just precis här är om vi då kan kalla det för en realistisk ontologi, om den då förtjänar det namnet? Kanske kan detta enbart passera som en metafysisk realism? Är inte detta ditt resonemang exempelvis vad Meillasoux kallar "korrelationism"? Det tycks antyda att en lära om existensen oberoende av våra upplevelser av den är omöjlig. 
 
Vad det handlar om är ett uppvärderande av spekulationen (man kan kanske tala om flödesontologi som en spekulativ materialism?) - vi måste spekulera för att formulera en realistisk ontologi, men det faktumet i sig - att vi spekulerar - gör inte ontologin anti-realistisk. Gör det sans, när jag formulerar det så?
 
Är inte denna din uppvärdering av spekulationen precis det som jag nämner nedan: ett erkännade av den som en hypotesgenerator? Möjligen. Men är det inte också så att spekulationen faktiskt sätter ontologin före epistemologin? Det är den poängen jag vill åt. Jag tror att den är viktig för att vi ska kunna frigöra oss från föreställningen att vi antingen måste vara positivster och tro att våra sinnen förmedlar världen direkt till oss, eller att vår upplevelse av världen med nödvändighet är subjektiv (snarare än subjektiverad: http://copyriot.se/2010/01/18/samviljan-bortom-det-subjektiva/).
Det var ju just det jag skrev nedan (läs ordentligt Marcus! :-D ) att i detta avseende kommer ontologin före epistemologin. Det jag försökte förklara ovan var att ontologin måste grunda sig på vår begreppsvärld Och det köper jag. Men envisas med att inte kalla det kunskap. För övrigt är det just begreppsvärldar som är filosofins område. Filosofi bygger begrepp. Det är vad filosofi är. Ett nytt begrepp, eller ett omformat begrepp, organiserar om vårt tänkande - sätter det i rörelse - och vi måste mer eller mindre systematiskt experimentera med begreppsvärldarnas sammansättning för att "känna igen" och använda kunskap., tom ordet existens associerar vi till något vi sett, hört eller erfarit även om filosofer ofta abstaktifierar begreppet. Det är just detta som är poängen, kanske: Vi abstraktifierar sådant som vi erfarit, vi uppfinner nya abstrakta system såsom matematik, logik eller Spinozik och använder dessa för att härleda nya "kunskaper" som dock aldrig är annat än hypoteser. Genom att pröva dem kan vi avgöra om vårt abstrakta system, vår ontologi, är nyttig eller inte. Jag är ganska nära att hålla med... Men jag ska försöka att kvalificera mig lite mer. När jag hinner. Fortsätt diskusionen - Det är oändligt värdefullt!!!
 
Jag är medveten om att detta är ganska knixigt tänkande och lätt att avfärda som hårklyveri, men jag tror att det ger värdefulla insikter om den ontorealistiska vändningen och om postantropocentrismen om man når dit. Och för mig har det verkligen börjat producera sedan jag fick till det i mitt huvud...
 
 
 
Jag är säker på att flödesontologin är överlägsen alla irrationella ontologier, inklusive den kristna, men den är förstås inte tillämpbar på alla områden och det är, tror jag, mycket viktigt att ha i åtanke. Den är nyttig så tillvida att den ger uppslag till nya djärva idéer som kan användas för att lösa problem, den är, liksom alla ontologier, en hypotesgenerator. Och i detta avseende kommer ontologin före epistemologin.
---
[heiti]
Håller med här - våra teorier kring ontologin kan tjäna som en hypotesgenerator, och stimulera fram nya och djärva idéskott om hur vår värld fungerar och hur man eventuellt kan applicera (testa hypoteser) på olika slags problem eller skeenden. Här är ju DeLandas och Deleuzes spekulationer oerhört fina. Den egentliga diskussionen som jag började tidigare (här: http://etherpad.com/eXCgNfMVBx ) handlade om Marcus påstående "det har definitivt rått ett kväljande konsensus kring att vi inte kan nå kunskap om denna verklighet" - alltså epistemologi - och det ÄR inte så farligt att INTE nå [fullständig eller oantastlig] kunskap om 'denna verklighet'  - jag värjer mig liksom du (Marcus?) mot Scientism och tycker liksom du att filosoferandet kring ontologi INTE behöver vara, som du skriver 'annat än meningslösa spekulationer'. Scientismen, eller övertron på vetenskap/socialingengörskost/whateva, emanerar snarare ur övertygelsen om att vi KAN nå fullständig kunskap och "mappa in" alla våra resultat till våra instrument: kontroll, förutsägelser etc. Det är ju detta jag försöker argumentera för (mot?) i mitt inlägg.
 
Så: frågan bör vara: vad kan vi bygga, hur kan vi låta oss inspireras av Natura Naturans?ludens für alle! Jakten på Ding an sich är en lek av nyfikenhet och experimentlusta. Säker kunskap a la Hilbert klingar idag falskt:
 
Wir müssen wissen.Wir werden wissen.
We must know.We will know.
 
Gödel satte stopp för Hilberts universaldröm - andra har byggt vidare på vår "förevligt ofullständiga" kuskap. (Epistemologi)
[/heiti]
 
[monki]
Vad utgör då en bra och en dålig ontologisk spekulation? Är det dess förmåga att artikulera (a´la latour)?
[/monki] 
 
Bra fråga! Latour skulle väl ha ett annat svar än Harman också, kan man tänka... Men jag är inte beredd (än) att släppa tanken på en platt ontologi, så jag kör nog hellre på Latour. Förmågan att artikulera, hur den affekterar och affekteras... [Delulzian]
 
 
[Heiti --> Delulzian]
Tycker också att frågan om platt-ontologi är sympatisk - och förtjänar ytterligare undersökning.
[/Heiti]
 
[Heiti - monkifrågan:66]
Personligen tycker jag att världen är oerhört spännande, komplex och mångskifande; det finns en massa häftiga fenomen  - oavsett om det handlar om medvetandet, kvantindeterminism, komplexa skeenden och emergenta fenomen i våra ekosystem eller sociala system, osv. Poängen är väl att låta sig inspireras av skiftande tankar, det kan handla om fysikaliska förlopp, informationsteori eller varför inte termodynamik och låta sig (gud förbjude ;-) )  inspireras av dessa tankar/hypoteser och teorier -- dvs. med utgång i skiftande vetenskapliga fält eller filosofiska spörsmål, skapa nya "tankeskapelser" som man sätter sprattlande till världen och ser ifall de "får liv" och klarar sig evolutionärt (tänk: tanken/vetenskapen/teorier ur ett evolutionsperspektiv ,tankesmittor etc); kanske blev lite väl poetiskt för mitt eget bästa här.... :-)
Tänk bara på den "slösaktiga" naturen: http://tinyurl.com/ya77n4q
[/Heiti]
 
Denna poetiska utsvävning sätter på ett utmärkt sätt fokus på vad ontologin har för roll i mänskligt vetande. Den avdramatiserar sökandet och visar öppenhet gentemot möjligheterna hos parallella ontologier.
 
Vad jag vill lägga till är något om en ontologis krav på logisk stringens, koherens etc. Ontologin prövas ju inte bara i eller mot "verkligheten", utan också genom sin förmåga att bära upp sig själv. Jag förstår Meillasoux och Badiou som gärna tillskriver matematiken status av ontologi (även om jag inte håller med). Matematiken är nämligen också något i sig själv, utanför (eler kanske snarare bortom) våra hjärnor, inte bara en abstraktion etc. Detta helt enkelt för att vi kan beskriva och känna igen den- oavsett de olika former under vilken den framträder. Den måste kanske ha hjärnor för att existera - men dess existens är inte dessa hjärnor, den kan inte reduceras till hjärnorna. (And this is ontology!)
 
Monkis fråga kan också besvaras med att användbarheten är det främsta måttet på ontologins kvalitet. Och logisk stringens, koherens och förmåga att bära upp sig själv främjar användbarheten, där matematiken är ett bra föredöme. Men matematiken får nog i övrigt anses inta en särställning, den är knappast en ontologi som jag förstår det, den är snarare ett system för generalisering av sunt förnuft.
 
Förresten vill jag i anslutning till detta erkänna en poäng som Harman gör gentemot DeLanda och i viss mån Deleuze: Det är reduktivt att göra existensen till en fråga om genes, om tillblivelse ENBART. Även om vi ser dynamik som någonting grundläggande i världen så måste vi inte tänka bort möjligheten att ett objekt så att säga existerar i ett givet, "fruset" ögonblick. Vi kan fakiskt säga något väsentligt om objekt utan att tala om deras genes... Harman går ett halvt steg bakåt här, han vill erkänna denna intuitiva folkupplevelsen av verklighetens objekt: Objekt både ÄR, och BLIR TILL. Jag tycker att det känns klokt.[delulzian]
 
[monki]
"Objekt både ÄR, och BLIR TILL". Det är klokt och jag skulle vilja lägga till, upplöses. Hur kan man tänka kring objekts upplösning? Är gränsen godtycklig och en fråga om en överkodning?
[/monki]
 
 
[Heiti]
På tal om Objekt; som Spinozist, så bejakar man att det enbart finns ett "objekt" (substans) som kan (eller har) oändliga modus (vilket kan manifesteras i olika skepnader, ex: atomer, träd, ekosystem, tankar [harry potter], naturlagar, moln); det vill säga en slags gestaltontologi, där allt-hänger-samman, och "objekten" inte går att avgränsa på ett ontologiskt plan, förutom rent analytiskt; homo sapiens gillar ju kategorisera, generalisera, avgränsa, dra linje, abstrahera, söka efter kontraster; Vilket också till en stor del är nödvändigt för att kunna orientera oss i vår omvärld. Oändlighetsfaktorn  - Spinozas gud: Natura Naturans  - gör också att det egentligen inte finns finala "gränser" för substansen, eller gränser för vilka uttryck substansen kan ta (attribut, modus). Där kanske vi kan prata om att substansen i sig är ett slags "kvasi-objekt" som kan moduleras på ett oändligt många sätt? Substansen modulerar, expanderar, pulserar, ibland begränsas av en annan modus, nya modus bildas, och så vidare; även tiden är en modus på substansen, vilket gör att tiden också är immanent - vilket är rätt intressant. 
 
[/Heiti]
 
[macdeleuzian] Jag hänvisar till två av mina kommentarer hos chris: http://christopherkullenberg.se/?p=1389&cpage=1#comment-13970 och http://christopherkullenberg.se/?p=1389&cpage=1#comment-13981 och kansk även resten av diskussionen där. Jag menar att om man dogmatiserar Spinozas påstående att substansen är odelbar, för alltid en och samma, så måste jag protestera: Att vi utgår från en och samma substans innebär inte logiskt att nya - verkligt nya - objekt kan avskilja sig från den = emergera. Jag resonerar i den långa tråden också kring Spinozas uppfattning av kropp, det vill säga något med en unik förmåga att affektera och affekteras. Denna unika förmåga emergerar och kan mycket väl kopplas till emergensen av objektskap. [/macdeleuzian]
 
[Thomas] Spinoza påstår inte att substansen är odelbar, han definierar substansen som en enda. Dvs. de nya, verkligt nya, objekt som emergerar (och faktiskt evolverar) tillhör per definition Spinozas Gud. Man kan välja en annan ontologi, men Spinozas tycker jag verkar fruktbar.[/Thomas]