det var som om regnet väckte de sista sommardofterna till liv. Gav sommaren en sista chans att blomma upp, göra sig påmind, innan den måste lägga sig ner och dö igen. Doft efter doft slog mot hans ansikte och han fördes bort till avlägsna minnen som luktade likadant.
Han mindes att hon hade tagit det som var hans och gjort det till sitt. Hon älskade att vara ute i ett varmt sommarregn nu. Det hade varit hans, och hon hade lyssnat, förstått, och nu var det hon som skrev på facebook att hon var glad åt regnet. Själv ville han inte vara som henne längre, och nu när hon var som han hade varit var han inte säker på vem han skulle vara.
Home
